Det blev en väldig debatt om att Frölunda valde Luleå före Timrå och att HV 71 skulle darra som asplöv inför att möta medelpadingarna.
Inget kunde vara mer fel.
Jag bedömer chanserna att Luleå ska kunna rubba Frölunda till cirka tio procent.
Och att Timrå ska slå ut HV är nästan en utopi.
Men alla drömmer om, precis som jag gör, att David ska slå Goliat.
Alla som gillar sport vill se underdogen göra det omöjliga.
Men elitserien är inte som NHL.
I Sverige är det ekonomin som styr slagkraften och det finns inga centralt styrda utjämningsregler.
I NHL får de svagaste välja först i draften och det nya lönetaket hindrar de rika från att köpa sig framgångar.
NHL är faktiskt en av få organisationer som fått socialismen att fungera även på papperet.
Det är en märklig paradox i en liga som alltid styrts av pengar.
Men hemma i svenska elitserien är det pengarna som avgör.
Pengar i rätt händer.
Färjestad, Linköping, Frölunda och HV 71 har alla sportchefer som vet hur pengarna ska användas på rätt sätt,
Inte jämt ska jag väl säga.
Men de har råd att göra misstag och rätta till dem under säsongens gång.
Det har varit mycket snack om att Frölunda och Ulf Dahlén gjorde sitt livs misstag då de valde Luleå i kvarten.
Det förstår jag inte alls.
Ta målvakterna till exempel.
1-0 till Frölunda.
Ta backarna.
2-0 till Frölunda.
Ta forwards.
3-0 till Frölunda.
Luleå har radarparet Linus Omark/Johan Harju, men de är enkla att plocka bort eftersom de bildar den enhet som vinner matcherna åt Luleå.
En kedja.
Frälsaren Lubos Bartecko är det ingen som ens pratar om idag, slovaken som plockades in i förtid (av artistskatteskäl) i höstas för att hjälpa dåvarande jumbon Luleå.
Men han hjälpte till att avlasta en tunn trupp och gav Omark/Harju det utrymme de behövde.
Men räcker det för att slå ut Frölunda vill jag kalla det en bragd.
Samma sak om Timrå kan rubba HV 71.
Det ska inte kunna hända.
Och jag tror inte att det gör det heller.