Det fightades en del redan i första perioden mellan Färjestad och Brynäs och nu vaknar väl halva Fjollträsk igen och skriker skandal.
Men slagsmål är oundvikligt när intensiteten växer i matcherna, när samma lag möts flera gånger i rad och då så mycket står på spel.
Det finns ju två typer av slagsmål.
Det som är vanligast i NHL, där man har sina så kallade enforcers som är specialister på att slåss och som kommer överens om att nu är det dags för ett slagsmål.
Då kastar båda handskarna på samma tiondel, för att ingen ska drabbas av två minuter extra sedan den så kallade instigator-regeln kom i NHL.
Den typen av slagsmål har vi inte här hemma.
I matchen mellan Färjestad och Brynäs uppstod fighterna – om man ska kalla dem det – ur heta matchstituaioner.
Som när Andreas Dackell flög in i backen Ari Vallin.
Det såg helt oavsiktligt ut i mina ögon, men Vallin tyckte inte det och så blev det några lättare uppercuts och en tröja över huvudet.
Ingen bars ut på bår efter den fighten.
Det har jag bara sett i NHL.
Och när Jonathan Granström och Martin Sevc rök ihop sekunderna senare var det samma adrenalin som utlöste det lilla slagsmål som gav båda matchstraff.
Jag förstår inte indignationen över att spelare fightas då och då.
Det tillhör spelet – i alla fall det intensiva, täta spel jag vill se.
Då är det värre med livsfarliga slashingar, bentacklingar och armbågar i huvudet på folk.
Det kan sluta riktigt illa.
• • •
Dessutom har vi ju en sport som enbart går ut på slagsmål.
Dar man har skor på fötterna och slagen tar betydligt hårdare.
Boxning kallas det.
Jag skulle inte gråta om den sporten förbjöds.
Någon våldspredikant är jag sannerligen inte.