Precis som jag skriver i tidningen idag, är det krismöte hos Leksand.
Det var på tiden.
Det slutar förmodligen med att tränarparet Tomas Kempe och Tomas Jonsson får gå.
Lite tufft kan tyckas, då Leksands haft ett stentufft öppningsprogram.
Men det är ganska typiskt Leksand.
Bristen på tålamod, både i lagbyggandet och vid minsta bakslag.
Det kan i och för sig vara bra med en ny röst i omklädningsrummet, men då måste det samtidigt vara en riktig auktoritet och ett av de största namnen i branschen.
Ingen ny nödlösning.
Det har aldrig funkat.
Den enda jag kan tänka mig gå in i Leksand i det här skedet är kanadensaren Wayne Fleming.
Kanadensaren har den rätta auktoriteten, han känner till den speciella kultur som råder i Leksand och han har räddat lag förr.
Mitt råd:
Ring Fleming.
Ta i n t e in någon ledig gammal svensk tränare.
Men vem som än tar över – och om någon tar över – så får han ett drömjobb.
Han får ta över ett lag som redan utdömt av alla efter tre raka förluster.
Inga krav, inga förväntningar.
Ett lag ingen tror på och där fansen redan slutat drömma om elitserien.
Men också ett lag vars fyra närmaste matcher är Växjö (h), Västerås (b), Västerås (h) och Växjö (b).
Inte ens med Kempe/Jonsson kvar i båset skulle det vara någon större knall om Leksand vann alla de fyra matcherna.
Då är man plötsligt på tolv poäng och med i matchen igen.
• • •
Samtidigt tycker jag spelarna har lika stor skuld som tränarna.
Inställningen var katastrofal mot AIK i går.
Ingen desperation alls och ingen som vågade riskera några tandläkarbesök dagen efter.
Bedrövligt.
Samtidigt är det för sent att byta ut spelarna.
Det är väl många som beklagar det just nu.