GÖTEBORG. Jonas Gustavsson var rätt fyndig då han sa att han kände sig hemma i Skellefteå eftersom publiken hela tiden skrek ”AIK, AIK, AIK”.
Han gick ju till AIK från Stocksund redan som tolvåring.
Men till Stockholms AIK som man säger ute i landet, eller Solnas AIK som man säger i Stockholm.
Skillnad det.
Men ändå finns en gemensam nämnare mellan AIK och AIK.
Det ”riktiga” AIK spelar en ödesmatch borta mot Rögle i kvalserien idag och kan vara lika avsågade som Skellefteås AIK om de förlorar.
Jag ska köra ner till Ängelholm i morgon efter Frölundas träning här i Göteborg.
En riktig ödesmatch, där AIK måste vinna om kvalserien ska ha någon som helst spänning kvar.
Vinner Rögle i morgon samtidigt som Södertälje slår Västerås hemma, tror jag kvalserien är död.
Då blir det SSK och Rögle i elitserien nästa säsong också.
Men vad jag förstått är de inga välkomna medlemmar i elitseriefamiljen.
De stora klubbarna är väl inte direkt förtjusta i att ha SSK och Rögle i ”familjen”.
Södertälje för att de inte drar någon publik, varken hemma eller borta, och Rögle bara för att de ses som en tillfällig besökare utan något större marknadsvärde för ligan som helhet.
Men det är naturligtvis ingen som vill säga det högt.
Själv välkomnar jag alla lag som kvalificerar sig till elitserien.
För mig är det en helig princip.
Idrottens innersta själ.
Jag jublade då Vilda Väsby gick upp i elitserien en gång i tiden.
Även om jag visste att de aldrig skulle klara sig kvar, var resan det viktigaste.
En underdog som visade att det var möjligt att ta sig upp mot alla odds, men med ett gigantiskt hockeyhjärta.
Det var samma fenomen som gjorde att Skellefteå slog ut Linköping i Sm-kvartsfinalen.
Men alla sagor har ett slut.