Det blev skrällseger för St Louis i premiären i Globen.

4-3.

Eller skrällseger och skrällseger.

St Louis var faktiskt sexa i Western Confernce förra säsongen och gick till slutspel. Ett av de lag som överraskade mest.

Jag tycker de vann rättvist.

Paul Kariya förstörde svenskfesten med sina två mål. Svenskfest, förresten. Patrik Berglund och Alexander Steen i St Louis hade säkert en trevlig kväll, men de största – och flesta – svenska namnen finns i Red Wings.

Detroit skapade visserligen mycket, men det var inte alls den lagmaskin jag trodde de skulle vara. Jag vet inte om svenskarna var tyngda av att så mycket släkt och vänner satt på läktarna, men det var ingen som utmärkte sig där nere på isen. Jag tycker Nicklas Kronwall var bäste svensk.

Henrik Zetterberg hade en tung kväll och så mycket mer var inte att begära efter ljumskproblemen.

Johan Franzén brände sina chanser.

Inte ens Thomas Holmström gick att känna igen.

Och är svenskarna  tama, då vinner inte Detroit några matcher. Jag hoppas det går bättre för svenskarna i morgon.

Det var lika tyst i tredje perioden som i den andra. Det gick att höra en knappnål falla.

Samtidigt är väl St Louis inte NHL:s roligaste lag att se på. Men de jobbar hårt och spelar som ett lag med en strong defensiv.

Det blir heller inte den där intensiteten i matcherna när NHL-lagen flyttar över Atlanten. Även om de här matcherna ingår i NHL:s grundserie, har de lite uppvisningskaraktär över sig.

Jag är lite kluven, men tycker att NHL-hockey ska spelas i Kanada och USA. Inte i Europa.

jag var i Prag i fjol och såg New York Rangers möta Tampa och det var som att se målarfärg torka.

På den skalan var den här matchen betydligt roligare.

Fortsättning i morgon, då jag först ska se Djurgården-Brynäs på Hovet och sedan ta mig över till Globen för NHL-returen.

Inte för att ta reda på om Elitserien kan matcha NHL.

Det vet jag redan.

St Louis 6-0 mot Linköping och Detroits 6-2 mot Färjestad i träningsmatcherna tidigare i veckan är svar nog om någon tvivlar.