SASKATOON. Det finns drömmar värda att uppmärksamma och jag tycker att Pär Mårts vågade väg i JVM är ett sådant exempel.

Ett totalt osvenskt sätt att spela hockey, en ny, outforskad stig in i fiendeland helt utan långkalsonger och dubbla livremmar.

Men en farlig väg med okända faror som i en Indiana Jones-film.

I går rullade USA rakt över Sverige som en dold stenbumling på väg mot det hägrande guldet.

Men huvudfrågan måste ändå vara:

Vilken väg ska svensk hockey ta?

Och då talar jag i spelmässiga termer och inte om någon Medvedev-styrd ny europaliga.

Mot ett allt extremare, räddhågset styrspel med noll kreativitet eller mot en offensivare gladhockey á la Småkronorna?

Jag vill naturligtvis se det senare.

Spelare som vågar utmana, som vågar vara kaxiga.

Man måste våga för att vinna.

Men i den svenska elitserien och i viss mån allsvenskan så bygger de flesta lag sitt spel mer på rädslan att förlora. Det är viktigare att inte släppa in mål bakåt, än att göra dem framåt.

En svensk tränare tänker defensivt i första hand och så har det varit i evinnerliga tider.

Styra, vänta ut, erövra pucken och göra en snabb spelvändning där det rent vetenskapligt utäknat handlar om att göra mål inom några sekunder efter att spelvändningen kommit. Annars sjunker oddsen med flera hundra procent och det är princip bättre att ge ifrån sig pucken till motståndarna och vänta på nästa misstag, nästa spelvändning.

Jag kallade det parasithockey någon gång i början på 90-talet och då blev jag bannlyst från Djurgårdens omklädningsrum, där Putte Carlsson och Lasse Falk regerade.

Det var som att svära i kyrkan.

Men principen gäller än i svensk hockey.

Rädslan att förlora är större än viljan att vinna.

Därför njuter jag varje gång jag kommer iväg till ett JVM, där den ungdomliga kreativiteten fortfarande finns kvar och viljan att vinna är större än rädslan att förlora. Där spelarna tillåts begå misstag, för att lära av dem och stimulera kreativiteten.

Då kan det också gå som mot USA i går, men lika gärna gå åt andra hållet.

Var det någon som sa charmigt?