JVM: Syndabackarna
avSASKATOON. Det är förmiddag här i Sasaktoon och jag måste erkänna att luften gått ur mig en aning.
Det blir så när man är inställd på att få se Sverige i en JVM-final mot Kanada och står där med en bronsmatch mot Schweiz i stället.
Som att byta en sjurättersmiddag på Edsbacka Krog mot en kokt med bröd i gatuköket.
Men det kan vara gott med en varm korv också om man är riktigt hungrig.
Och det hoppas jag att Småkronorna fortfarande är.
Jag tycker svenskarna ska gå med full kraft för bronset och jag tycker Markström ska fortsätta stå i kassen (om han nu inte är småskadad eller extremt sliten).
Det finns fortfarande ligor att vinna. Jacob Markström är fortfarande turneringens bäste målvakt i räddningsprocent räknat (94,66), Magnus Pääjärvi-Svensson är tre poäng från poängligetopp och André Petersson är ett mål från att leda JVM:s skytteliga.
Det må låta futtigt, men jag tycker det är viktiga titlar att slåss om, speciellt för ett gäng som utbildar sig till att bli vinnare.
Nog om det.
När jag analyserar gårdagens match är det en sak uppenbar.
Sveriges båda mål kommer efter två individuella prestationer (läs Anton Rödin), där Anton Lander följer upp och gör mål på returen. Ett skolboksexempel på hur Sverige ska agera framåt.
USA:s fyra första mål kommer däremot efter fyra svenska misstag, där fyra olika backar är inblandade:
0-1 – Adam Larsson
2-2 – Peter Andersson
2-3 – Oliver Ekman-Larsson
2-4 – David Rundblad
Jag tänker inte peka ut någon ensam syndaback och det behövs inte heller.
USA var värdiga vinnare, Jacob Markström hade sin otätaste match här i JVM och hade Tim Erixons skott gått i mål i stället för i insidan i stolpen i tredje vid ställningen 2-3 hade vi kanske sluppit leta syndabockar.
Så enkelt är det.