SASKATOON. Det här med tur och otur i idrott kan man diskutera länge.

Men när det gäller ishockey och korta turneringar som JVM, VM och OS så gäller det att ha en hel del tur om man ska vinna. Så är det bara.

Nu har Kanada vunnit fem raka JVM-guld och gjort ”omöjliga” vändningar som den i sista gruppspelsmatchen mot USA, där 2-4 blev 4-4 de sista tio minuterna.

I semifinalen mot Ryssland i fjol kvitterade samma Kanada med fem sekunder kvar att spela, vann straffläggningen och fixade en final mot Sverige. 

Men jag är inte direkt imponerad av Kanada i årets JVM. Jag tycker att både Sverige och USA är bättre.

Inte mycket bättre, men ändå så mycket att det märks.

Säg att Sverige och Kanada är jämnstarka bland utespelarna.

Men svenskarna har Jacob Markström i mål, kanadensarna Jake Allen. Där väger det över till svensk fördel.

Nu har Kanada fått ett rykte om sig att vara ”oslagbara” efter de vunnit fem raka guld.

De har haft marginalerna med sig varje gång och till viss del är det något man förtjänar med hårt jobb och målmedvetenhet. Men det räcker inte alltid.

Kanadensarna har haft marginalerna med sig varje gång.

Det har de inte alltid haft. Senast de förlorade var det USA som hade samma marginaler med sig när de vann JVM-finalen med 4-3 i Helsingfors 2004. Den gången ledde Kanada med 3-1 inför sista perioden, men USA vann den sista med 3-0 och vände matchen.

2003 vann Ryssland finalen mot Kanada med 3-2 på kanadensarnas hemmaplan i Halifax. Då var det ryssarna som vände underläge 1-2 till 3-2 i sista perioden.

Året innan i Tjeckien ledde Kanada med 3-1 i andra perioden i JVM-finalen mot Ryssland. Men ryssarna vände och vann med 5-4.

Det var alltså tre JVM-turneringar där Kanada föll med uddamålet i tre raka finaler, innan segersviten började 2005. Då de inte hade marginalerna med sig.

Det kan vara dags att påminna om det.

De är absolut inte oslagbara.