VANCOUVER. OS är över och precis som jag skrev från början handlade det här 90 procent om hockey.
Visst firade Kanada sina övriga 14 guldmedaljer, men det var Sidney Crosbys mål i förlängningen som fick hela landet att explodera.
Det var karnevalsstämning på gatorna här i Vancouver.
Folk var som galna.
Och inte bara här.
Det vara samma fest på gatorna i Toronto, Ottawa och Montreal.
Jag kan säga så mycket att det går ett hockeyguld på tretton andra i det här landet.

Det är bara att titta på tv-siffrorna. Hockeyfinalen mellan Kanada och USA hade 16,6 miljoner tittare – det är överlägset tittarrekord genom tiderna i Kanada.

Utan OS-guldet i hockey hade det här OS-arrangemanget inte varit komplett.
Jag vet att många närmast hatar kanadensarna där hemma.
Hatar deras överlägsna stil, snacket om att allt annat än guld är ett misslyckande och att de skaffar sig alla fördelar de kan få.
Men här i Kanada är det ingen som ber om ursäkt.
Alla tycker det är fullkomligt normalt.
It´s our game, som de uttrycker det.
Det är vårt spel, det var vi som uppfann det – och ingen jävel ska få ta det ifrån oss.
Det finns ju bara två länder i världen där hockeyn är nummer ett som sport.
Kanada och Finland.
I Sverige är fotbollen något större än hockeyn, även om det skiftat genom åren.
I Kanada kan ingen annan sport konkurrera med hockeyn.
Den finns nedärvd i folksjälen.
Därför skulle en förlust i OS-finalen mot USA varit ett av de största nederlagen i den kanadensiska hockeyhistorien.
Men nu blev det inte så.
Sidney Crosby, Kanadas egen Golden Boy, gjorde det avgörande Golden Goal som gav guldet till Kanada.
Och skrev ny hockeyhistoria.
• • •
Ett annat kärt debattämne är om första perioden mellan Kanada och Ryssland var den bästa som någonsin spelats.
Jag anser det.
Nu är det en viss skillnad att sitta framför tv:n och att följa en match från läktaren.
Tv-soffan bjuder aldrig på den där doften av adrenalin eller spänning i luften som man upplever på plats.
Jag satt så nära sargkanten att jag nästan kunde känna tyngden i varje tackling.
Och jag kunde definitivt höra det.
Det fysiska spelet i kombination med tempo, avslutningar och kanadensiskt klapp-klapp får man inte uppleva många gånger under ett hockeyliv.
Jag är tillräckligt gammal för att ha följt gamla Sovjetunionen på 80-talet. Jag har sett superfemman med Fetisov, Kasatonov, Makarov, Krutov och Larionov både på träningar och match.
Jag hann se nya superkedjan med Alexander Mogilnij, Pavel Bure och Sergej Fedorov som kom fram just innan Sovjetunionens upplösning.
Jag såg Gretzky och Lemieux i samma kedja i tre stenhårda finaler mot Sovjet i Canada Cup 1987.
Det matchserien är den bästa jag någonsin sett.
Men den bästa period jag sett var den mellan Kanada och Ryssland här i OS.
Utan tvekan.
• • •
Nu är det fyra år till nästa OS.
Fyra långa år.
Samtidigt kommer det fortfarande negativa rapporter från NHL, som inte längre vill släppa sina spelare till OS utan ersättning.
Det kanske inte blir några NHL-spelare i OS nästa gång.
Det kommer naturligtvis bli ett himla liv i så fall och fullkomligt krig mellan Ryssland och NHL.
Trots att Ryssland gynnas mest om det inte blir några NHL-spelare.
• • •
Ryska presidenten Medvedev var inte nöjd med ryssarnas totala insats under OS:
– Avgå – eller få sparken, var hans budskap till de ryska OS-ledarna.
Ord och inga visor.