Ännu en av svensk hockeys hjältar har gått ur tiden.

Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson avled i går 74 år gammal.

Två VM-guld (1957 och -62) och ett OS-silver i hans sista av tre OS i österrikiska Innsbruck 1964 gör honom till en av de största i svensk hockey genom tiderna.

”Sura-Pelle” var en av de första hockeyspelare jag såg på en tid då tv-bilden fortfarande var lika flimrig som svartvit.

Jag minns att jag länge undrade om han var sur och fått smeknamnet av den anledningen, men fick snabbt lära mig att orsaken var enklare än så. Ronald Pettersson kom nämligen från gamla hockeyfästet Surahammar.

Det märkliga är att han både spelat back och forward i Tre Kronor.

Han gjorde både sin debut i Tre Kronor och sin första VM-turnering som back (1955), innan han skolades om till forward då han värvades till Södertälje säsongen efteråt.

Sura-Pelle hade rekord i antal A-landskamper för Sverige i massor av år, men har numera passerats av Thomas Rundqvist, Jonas Bergqvist och Jörgen Jönsson.

Hans tröja med nummer 14 hänger i taket i Scandinavium, där han frälste Frölunda på 1960-talet ihop med evige radarkompisen Lars-Eric Lundwall.

Jag minns vilka rubriker det skapade då han och Lundwall värvades till Frölunda 1960. Det var en av 1900-talets mest uppmärksammade övergångar i svensk hockey. Det var en tid då pengarna var försvinnande små, men Sura-Pelle och Lundwall fick en hockeymack i ”övergånssumma”.

De tankade bilar på dagarna och spelade hockey på kvällarna.

Sura-Pelle liv kretsade kring hockeyn och han var förbundskapten både för Småkronornaa och Tre Kronor (1974-76).

Det känns onekligen lite tomt när en av svensk hockeys största profiler genom tiderna nu lämnat oss.