JÖNKÖPING. Efter att ha sett Skellefteå i elva raka slutspelsmatcher, svek jag laget i den tolfte mot HV i går.

Jag valde att åka till Växjö istället och se dramatiken i kvalserien när smålänningarna mötte Leksand.

På något sätt visste jag redan hur det skulle sluta här i Jönköping, där jag just nu ligger i sängen efter en lång dag och klockan är 2.37 på natten.

Det är så livet är i slutspels- och kvalserietider.

Men att Skellefteå skulle förlora igår var jag nästan helt säker på.

När Skellefteå föll i sudden för andra matchen i rad i förrgår, kändes det som luften gick ur västerbottningarna. Men det ändrar ingenting i sak. Skellefteå är en av elitseriens stora knallar den här säsongen och jag underskattade kraftigt klubbens inneboende kraft och starka organisation inför det här spelåret.

När säsongen startade kändes Skellefteå som ett hopkok av egna juniorer och spelare som blivit ratade av andra klubbar.

Idag är de rankade fyra i hela hockey-Sverige, eftersom slutspelet följde tabellen i grundserien.

Bäst i Norrland.

Det är något att bita i för Modo, Luleå och Timrå.

Jag fick också tillbringa flera dygn i Skellefteå och uppleva stämningen i stan, stoltheten och hockeykulturen som engagerar en hel bygd. Ganska galet hemmablind emellanåt, men det hör ju till.

I min mail har jag flera exempel som menar att Skellefteå var helt överlägsna HV i den här semifinalserien och att det var partiska domare som släckte drömmen om en SM-final. Men alla fans är enögda. Det hör liksom till.

Men det är ganska lustigt att tränaren Hans Särkijärvi hela tiden hävdade att man inte la något som helst fokus på domarna och sportchefen Lasse Johansson samtidigt startade en mediakampanj för att få bort smålänningen Morgan Johansson från semifinalserien mot HV.

Som om det spelade någon roll.

Jag kan garantera att det inte var domarnas fel att Skellefteå föll mot HV.