Så har då även Sanna Kallur gjort comeback efter sitt skadeelände och jag är oerhört glad att hon tävlar igen.

Få har gjort så mycket PR för svensk friidrott de senaste åren och Sanna behövs för att få fart på friidrotten igen. Det är ju ingen hemlighet att baksmällan varit svår efter alla skador och naturliga avgångar de senaste åren.

Välkommen tillbaka, Sanna. Foto: Mats Wennerholm

Men Sannas segertid i smygcomebacken i Spanien – 13.14 – visar vilken lång väg som väntar alla friidrottare som tvingats vara borta så länge som Sanna varit. Samma sak med Carolina Klüft som hoppade blygsamma 6.29 i sin längdcomeback.

Vi journalister anklagas ju ofta för att skruva upp förväntningarna till det orimliga, men jag ser det som en smärre bragd om Sanna eller Carro ens tar medalj i EM i Barcelona i sommar.

Friidrotten är obarmhärtig och ett långt skadeuppehåll tar sin tid att hämta sig ifrån.

Sanna har dessutom alltid varit snabbstartad och två av hennes årsbästa på 100 häck de senaste åtta åren har kommit redan i första tävlingen för säsongen. Och då tävlade hon inte ens i fjol.

Så här ser hennes årsdebuter ut tidsmässigt på 100 häck:

2010 – 13.14
2009 – tävlade ej
2008 – 12.54
2007 – 12.76
2006 – 12.77
2005 – 12.65
2004 – 13.15
2003 – 12.88

Så ha inte alltför stora förhoppningar inför sommaren. Det tar tid att finstämma kroppen för en friidrottare och nå den där absoluta formtoppen som ger guld och medaljer. Nu tror jag att Sanna hittar tillbaka rätt snabbt och vet att loppet igår var fullt av missar och brist på tajming. Men det hör till och det tar tid att hitta tillbaka till den där riktiga känsaln för häcklöpning.

Men både Sanna Kallur, Carolina Klüft och Christian Olsson verkar vara tillbaka på banan igen.

Det är alltid något.

• • •

Samtidigt undrar jag vad dessa ”hemliga” comebacker har för syfte?

Carro lät världen veta att hon skulle debutera i Sydkorea dagen innan tävling och Sanna har hållit allt hemligt innan lördagskvällens comeback i Spanien. Båda ville slippa ”pressen”, men det var väl knappast så att friidrottsvärlden hade någa orimliga förhoppningar på någon av dem.

Och det var ju inte direkt aktuellt att jag eller mina kollegor kastat oss på ett flygplan och flugit ett halvt varv runt jorden för att se Carros comeback, eller ens flyga de fyra timmarna till Spanien för att se Sannas dito. Så vidlyftiga budgetar har inga redaktioner i dessa tider och så het är inte friidrotten i efterskalvet från hockey-VM och på tröskeln till fotbolls-VM.

Det känns som jag måste ringa Svenska Hockeyligan och fråga om elitseriepremiären verkligen kommer att äga rum på de datum de angett i höst, så de inte har någon hemlig smygpremiär för att slippa publik och press när det väl sätter igång.

Där har friidrotten en del att lära.