Det här retar alltid någon.

Men nu har jag valt att sätta min gräns 1980. De största svenska  friidrottarna de senaste 30 åren.

Då slipper vi diskutera Gunder Hägg och Erik Lemming och andra som varken jag – 55 år gammal – elller några andra som jag aldrig sett live. Och på den tiden var konkurrensen så gott som obefintlig. Det tror jag alla inser.

Men min lista följer inte gängse regler. Här handlar det om framgång efter fysiska förutsättningar och där jag sätter viljan att vinna lika högt. Då blir det andra bullar, som min farmor skulle ha sagt.

Här är listan:

1. Kajsa Bergqvist, höjd

Från noll förutsättningar tog hon sig på ren vilja till världstoppen och hoppade 2.06 som bäst. Jag tror ingen förstått hur bra Kajsa var.

2. Stefan Holm, höjd

Två höjdhoppare i rad nu, men det som ger Stefan den här placeringen är hans galna dröm att vinna ett OS-guld. Hans totala fokusering på OS i Aten var helt galen ur ett idrottspsykologiskt perspektiv, men han fixade sitt livs största utmaning.

3. Patrik Sjöberg, höjdhopp

Tre OS-medaljer, men inget guld.Talangmässigt slår Sjöberg både Holm och Kajsa med hästlängder, men hade han haft samma skallle hade han varit störst genom tiderna.

4. Carolina Klüft, sjukamp/längd

Meritmässigt är hon störst. Men sett till konkurrensen värderar jag höjdhopparna högre. Men tar Carro även ett längdhoppsguld så kommer hon att toppa min lista.

5. Christian Olsson, tresteg

Lite elakt att ha Olsson femma, men hans fysiska förutsättningar är så vida överlägsna de andras att han hamnar här. Men det är gott så.