Då menar jag att trägen vinner.
Att det går att lyckas till slut.
Emma Greens karriär har ju följt Leksands resultatmässigt, även om det är en ganska udda parallell att dra.
Men Emma låg också och harvade utan att nå ända fram sedan VM-bronset i Helsingfors 2005.
Fem år i ingenmansland.
Ni kan se själva här – Emmas alla tävlingsresultat utomhus sedan VM-bronset för fem år sedan
2005 – 1.84 – 1.97 – 1.92 – 2006 – 1.85 – 1.87 – 1.85 – 1.87 – 1.92 – 1.88 – 1.88 – 1.89 – 1.89 – 1.91 – 1.92 – 1.92 – 1.84 – 2007 – 1.94 – 1.92 – 1.92 – 1.93 – 1.90 – 1.95 – 1.90 – 1.92 – 1.93 – 1.95 – 1.92 – 1.94 – 1.94 – 2008 – 1.93 – 1.90 – 1.92 – 1.89 – 1.94 – 1.94 – 1.92 – 1.90 – 1.91 – 1.91 – 1.95 – 1.93 – 1.96 – 1.85 – 1.90 – 1.85 – 2009 – 1.91 – 1.93 – 1.95 – 1.80 – 1.86 – 1.96 – 1.95 – 1.96 – 1.90 – 1.90 – 2010 – 1.85 – 1.90 – 1.90 – 1.90 – 1.94 – 1.98 – 1.82 – 1.92 – 2.01
Det kan inte ha funnits en jämnare höjdhoppare i hela världen och de gånger resultaten dippat har det nästan alltid handlat om dåliga väderförhållanden eller skador.
Så sa det poff plötsligt – efter 64 tävlingar.
2.01 och EM-silver i Barcelona.

Emmas personliga rekordhopp kom dessutom efter skada och ett besök hos den världsberömda tyske läkaren Hans-Wilhelm Müller-Wolfarth i München. Mirakelläkaren som han kallas. Leksand kanske skulle skippa en dyr utländsk import och skicka hela laget till honom inför säsongen istället?

Det är bara en tanke.