Ja, inte bara Tingsryd.

Utan alla dessa svenska hockeyfästen som sällan får dra någon nytta av de talanger de producerar.

Dessa småklubbar som väcker intresset hos ungdomarna på orten, tar hand om talangen och utvecklar den.

Bara för att se storklubbarna kliva in och plocka det bästa när de når junioråldern.

Det är inget fel med det, men det jag saknar är lite tacksamhet från storklubbarna och att man nämner var spelarna egengligen kommer ifrån lite oftare.

Djurgården har ju byggt hela sin juniorsatsning på att plocka spelare från mindre klubbar runtom i Stockholm. Och även om de förädlar produkten, borde de vara generösare med berömmet till de som gjort grovjobbet.

Modo är inget undantag. Två av lagets veteraner och nyckelspelare – Per Svartvadet och Mattias Timander – är hockeyfostrade i Sollefteå.

Problemet är att alla dessa plantskolor sällan får ett öre för sitt jobb. När pengarna från exempelvis NHL-avtalet ska fördelas hamnar inte ett öre hos dessa hockeyfästen. Då har de varit hos sin värvande toppklubb så länge (fyra år) att de som gjort grovjobbet blir utan.

Det kan bli hockeyns död och jag tycker det är förbannat ogint att inte vilja dela med sig.

Småländska Tingsryd år en ort som lever för hockeyn och som fortfarande är en toppklubb på juniorsidan. De spottar ut sig talanger och de flesta elitserieklubbar dreglar redan över deras nya supertalang och center Viktor Crus Rydberg, 15-åringen som dominerat årets Tv-pucken.

Jag känner en viss koppling till denna talang då vi är födda på samma dag – den 21 mars – även om Tingsrydtalangen är 40 år yngre än jag själv.

Men det har ingenting med saken att göra.

Jag återkommer med min ständiga kritik mot de egoistiska elitklubbarna som bara strör smulor över småklubbarna runtom i detta avlånga land, där de verkliga entusiasterna nätan alltid blir lottlösa.

Hur länge orkar klubbar som Tingsryd?

Det är faktiskt en av de viktigste frågorna för svensk hockey. Och det är hög tid att ta tag i den frågan.