Det kan låta som jag tar i, men Luleås sätt att träna och spela hockey är en av de största omvälvningarna i svensk hockey.

En större revolution är Djurgårdens gamla 1-3-1 och Hardy Nilsson ”Big Ice”-hockey.

Två taktiska inriktningar och spelsystem som bröt mot det gamla invanda och förändrade hockeyn. Putte Carlssons och Lasse Falks 1-3-1 var ett dödligt effektivt vapen i många år och innehöll också offensiva ingredienser så länge Putte var kvar, men Lasse Falk drev spelsystemet in i en defensiv återvändsgränd.

Det rumpviftande i mittzon som tiill viss det levt kvar i det styrspel många lag fortfarande ägnar sig åt.

Men Luleå är något helt annat.

Jag vet inte hur mycket baklängesåkning Luleå ägnat sig åt den här säsongen, men det kan inte vara många meter.

Det är full fart framåt, en aggressiv forechecking, korta byten, snabba ben och blicken ständigt riktad framåt. Hade Luleå haft spetskompetensen i några vassa målskyttar hade de varit ännu mer överlägsna.

För på papperet är Luleå ett av elitseriens sämsta lag. Räknat spelare för spelare, på meriter och erfarenhet tillhör de det bottenskikt alla på förhand tippade att de skulle tillhöra.

Men det är inte bara på isen som Luleå skiljer sig från alla andra.

De är det enda lag som inte värmer inför matcherna. Då talar jag om den förmiddagsvärmning som alla lag sysslar med inför match, en timmes is mitt på dagen. Så gör i stort sett alla lag även i NHL.

I Luleå är det mer eller mindre förbjudet och alla vanliga träningar ska genomföras i matchtempo.

Det är ett nytänk som gör att Luleå toppar tabellen i ett läge då jag om många andra undrar när det ska vända nedåt för Luleå på samma sätt som jag undrat när det ska vända uppåt för Frölunda.

Det kan ha börjat igår för göteborgarna efter 3-0 hemma mot Modo.

Men Luleå bara fortsätter att vinna – och senast mot mardrömsmotståndaren Skelllefteå.

På bortaplan dessutom och utan bäste backen Janne Niinimaa.

Där ser man vad en tränare kan betyda.