Anton Hedman kom undan med tre matchers avstängning och det följer väl praxis, även om det är den längsta avstängning någon fått i elitserien den här säsongen (förutom Kris Beechs lilla puff på domaren Patrik Sjöberg).

Men den räknar jag inte.

Dessutom får han böta för motsvarande ytterligare två matcher – eller 7000 kronor.

Det senare är oavnligt och sammantaget blir det alltså det straff jag själv tyckte han skulle få. Fem matchers avstängning med böterna inräknade.

Disciplinnämnden brukar annars nöja sig med två matcher. Vad som än hänt därute på isen.

Men eftersom jag varit med sedan 1998, då Magnus Wernblom fick tre månaders avstängning för att ha drämt klubban i plexiglaset i utvisningsbåset, känner jag att jag inte riktigt kan lita på disciplinnämnden.

Wenblom skulle inte ens haft en match. Möjligen tio minuter för miscoduct.

Men det har faktiskt blivit bättre på senare år och svårare att protestera mot längden på avstängningarna.

I dag verkar det som disciplinnämnden blickar mot NHL, då avstängningarna i princip följer Colin Campbells straffskala. Där brukar solklara armbågar också ge tre matcher.

Men jag tycker ändå att Hedman kom lindrigt undan. Det var en av de fulare armbågar jag sett.

Hedman får alltså vila i två matcher till och han har heller inte försökt svära sig fri från armbågen i ansiktet på Andreas Holmqvist. Det hedrar honom.

Annars har jag följt diskussionen runt Hedmans tuffa spel den senaste tiden.

Visst är det tillåtet att tacklas i ishockey, men det är också tillåtet att visa varandra respekt. Den debatten lyfte jag fram tidigt. Ska man smälla på en motståndare med full kraft, trots att man ser att han inte tittar upp och inte ser dig komma?

En del anser att det är just då man ska tacklas.

Det tycker inte jag.

Det går att spela tufft och hårt, utan att utnyttja den typen av situationer då man vet att det är hög risk att motståndaren skadar sig. Det är också lätt att spela tufft på det viset i elitserien, där ingen förväntar sig den typen av tjuvsmällar.

Jag vet inte hur många karriärer Devils gamle back Scott Stevens förstörde, men Eric Lindros var en. Steven var expert på att kliva upp på blå mot borrande motståndare och hans stenhårda axelkåpa slog fler knockouter än Mike Tyson.

Den hockeyn har ju NHL försökt att gå ifrån numera, då man insåg att ingen vann på att en massa stjärnor gick omkring med yrsel eller andra allvarliga skador.

Den insikten borde även elitserien ha i fortsättningen.