DENVER. Det var intressant att få veta att Andreas Lilja inte var intresserad av att vara en del av Malmös nya storsatsning.

Han hade annars varit den första jag hade ringt om jag varit sportchef.

En stor, stark och lugn defensiv back med rötterna i Skåne.

Och med massor av erfarenhet från NHL.

En ”klippa i försvaret” som man sa på Rekordmagasinets tid.

För ska man lyckas med att värva ihop fem klasspelare kan man inte bara sitta och bolla namn på måfå. Det gäller att inverstera klokt och man måste alltid börja med ett namn som drar andra med sig.

Andreas Lilja hade varit en perfekt start för Malmö.

Eller Kim Johnsson – ännu bättre.

Han är fostrad i Malmö.

Kim har inte spelat sedan förra vintern, då han åkte på en av många hjärnskakningar och tvingades avsluta säsongen i Chicago Blackhawks. Det verkar inte vara många som har koll på Kims status just nu, men vore jag ansvarig i Malmö skulle jag ta reda på det.

Jag skulle satsa det mesta av pengarna på den typen av portalfigur, med hjärtat och rötterna i Skåne.

Sedan kan man ju alltid värva från Växjö.

De har en förmåga att hitta rätt spelare till rätt pris, med en budget som inte är i närheten av den som Malmö har att leka med de närmaste åren. Ett studiebesök i Växjö skulle inte skada.

Det finns ju två skåningar till i NHL, men båda har hamnat i Skåne på grund av sina hockeyrelaterade pappor. Både Magnus Pääjärvi (Edmonton) och Marcus Johansson (Washington) har spelat juniorhockey i Malmö, men blev elitseriestjärnor i andra klubbar.

Och det är knappast aktuellt att någon av dem flyttar hem precis när de inlett sina NHL-karrriärer.