Ja, han är i alla fall på is igen den 11 auguati då hans välgörenhetslag Icebreakers möter Vita Hästen i Norrköping.

Dagen efter möter samma Icebreakers Nyköping.

Annars är det inte aktuellt med spel på någon högre nivå.

Skridskorna kommer ligga kvar på hyllan förutom de två matcherna.

Han har heller inte ångrat sitt beslut att lägga av.

– Nej, nu har jag andra saker på gång, säger Foppa som snart ska börja plugga för att komma in mer i företagandet.

Ja, det finns stora möjligheter nu när det känns som halva Pär Mårts gamla juniorlandslag håller på att missa Stanley Cup-slutspelet borta i NHL.

Patrik Berglund, Mikael Backlund, Magnus Pääjärvi, Mattias Tedenby, Jacob Josefson och Erik Karlsson kommer alla att vara tillgängliga.

Jag kanske har glömt någon, men det finns stora möjligheter att komma med ett väldigt ungt lag till VM.

Fördelen med unga spelare är också att de sällan tackar nej.

Jag tycker inte det är fel med en ung satsning.

Unga spelare kan växa under en turnering mer än gamla och Magnus Pääjärvi vann faktiskt den svenska poängligan redan vid VM i Tyskland i fjol.

Glädjande är också att Alexander Steen är tillbaka från sin skada och igång igen. Även om han hade minus tre i nattens match mot Chicago så har han gått framåt rejält den här säsongen. Dessutom är han fräsch och utvilad om han nu vill spela VM.

Det ser verkligen ljust ut för Mårts, även om han glömma Daniel Alfredsson som spelat klart för den här säsongen.

Men han är inte särskilt ung heller.

I kväll ska Modo undvika sista fallgropen på väg mot en direkt avgörande match mot Södertälje i sista omgången i Kvalserien.

Örebro är kanske det lag som fått ut minst av sitt spel i Kvalserien, till viss del beroende på att de haft två målvakter som kastat in puckarna.

Glöm inte att Örebro slog Södertälje med 4-1 borta och sedan spelade ut Växjö i en period, innan de föll ihop som ett korthus i andra och tredje.

Det kan fortfarande bli så att modoiten Conny Strömberg sänker sina gamla klubbkompisar och förstör avslutningsfesten i sista omgången.

Jag läser på Stömbergs blogg att han känner sig bättre än någonsin efter 90 nyktra dagar med antabusbehandling.

”Har aldrig varit så pigg på isen när man nu gått till anfall så kan man ju backchecka utan att få hjärtklappning”, skriver Conny.

Men rent logiskt vinner både Modo och Södertälje (möter Mora hemma) i kväll.

Annars har de inte i elitserien att göra.

Rögle har ju också oddsen på sin sida, då Växjö redan firat elitserieplatsen. Jag har svårt att se var de ska hämta motivationen från i de två matcher som är kvar, men samtidigt kan de slappna av och spela ut.

Svenska Spel har till och med stängt den matchen för spel i kväll, vilket visar vad de tycker.

Men samtidigt ger de Örebro hela 8.10 i odds hemma mot Modo.

Det kan vara ett riktigt klipp om Örebro skräller i kväl.

Jag har varit inne på det här förr och är ännu säkrare nu.

Det känns som det är dags att göra om SM-slutspelet till en serie.

Bäst av sju i all ära, men jag tycker det är för många matcher och tar upp en alldeles för lång period av säsongen.

Dessutom blir det onaturligt långa speluppehåll för de lag som vinner i bäst av fyra. Färjestad har varit spellediga i över en vecka nu och det känns fel på något sätt.

Dessutom måste svensk hockey hitta ett sätt att sprida intäkterna och ge alla klubbar bättre förutsättninger.

Så mitt förslag är en slutspelsserie där de åtta bästa möts hemma och borta.

Det blir totalt 14 matcher där alla lag får sju hemmamatcher.

Det blir ett bättre flöde, match varannan dag och betydligt mer lättplanerat både för tv och publiken.

Och alla vet ju vilken dramatik som finns inbyggd i kvalserien. Det blir garanterat snabba omkastningar och ett race ända in i kaklet.

Efter det möts de fyra bästa i semifinal i bäst av tre och sedan spelas en SM-final i bäst av tre.

Då blir varje match livsviktig.

Som det är nu är de första matcherna i bästa av sju ganska avslagna och publiken sviker.

Det känns som det tar en evighet innan matchbollen ska slås in.

Det här med en slutspelsserie är heller inget nytt. Innan elitserien startade 1975 var det två serier – div I Norra och divison I södra.

När de spelat klart möttes de fyra bästa från båda grupperna i en SM-finalserie.

En idé värd att pröva igen, även om jag naturligtvis ser fram mot finalen mellan Färjestad och Skellefteå.

Det kommer att bli en höjdare.

Men vägen dit har inte varit optimal, som man säger i den alpina cirkusen.

Det lönar sig att skjuta på mål är en gammal sanning inom hockeyn.

Men den här säsongen finns många exempel på att det är precis tvärtom.

Växjö blev elitserieklara på rekordtid och bara åtta omgångar genom att han överlägset minst skott på mål av alla kvalserielag.

Här är kvalserielagens totala skott på mål efter åtta omgångar:

311 Modo

259 Södetälje

240 Örebro

236 Rögle

227 Mora

183 Växjö

Lägg till att Växjös målvakt Oscar Ahlsenfelt haft 252 skott på sig så räknat ni lätt ut att Växjös totala skottstatistik är 183-252.

När man enbart ser de siffrorna känns det ju obegripligt att Växjö redan är elitserieklara.

Men det är inte konstigare än att AIK slog ut HV 71 i kvarten, trots att HV vann skotten i varenda match och totalt med förkrossande 147-97.

Bra målvakter, smart försvarsspel och giftiga kontringar är naturligtvis anledningen.

Och att den defensiva hockeyn har lönat sig.

Jag hopas bara det inte startar en ny trend där alla lag svarar med samma mynt och vi får tillbaka det defensiva tänket. Jag tror hockeyn måste höja underhållningsvärdet i framtiden och att både Hockeyförbundet och Hockeyligan måste titta på sätt att premiera en anfallsgladare hockey, precis som man gjort i NHL.

Det har ju varit en märklig vinter, där det skrällts mer än någonsin i svensk hockey.

AIK och Luleå blev elitseriens skrällag då kraftigt nederlagstippade tog sig ända till semifinal.

Men Växjö slår båda de lagen.

Skulle jag göra en lista över årets hockeybragder skulle den se ut så här:

1. Växjö

Blev av med nästan alla sina bästa spelare inför den här säsongen och fick bygga nytt. Var långt ifrån favoriter ens i allsvenskan, men vann grundserien och har gått obesegrade vid full tid genom kvalserien – inklusive fyra raka möten med elitserielagen Modo och Södertälje. Nu är de klara med två omgångar kvar att spela. Få lag har förtjänat elitserieplatsen bättre och jag la min röst till Årets Coach på Janne Karlsson redan innan Kvalserien startade. Det säger en del. Och Växjö är unika då de kliver in i elitserien med en helt ny arena och en organisation i elitserieklass. Mitt tips: Bygg på de där 1500 extraplatserna som det finns plats för i arenan redan nu. Från 5000 till 6500 platser. Jag tror Växjö fyller arenan ändå.

2. AIK

Är nästan i nivå med Växjö, men inte riktigt. Att hänga kvar var strongt, att ta sig till slutspel ännu starkare och att slå ut regerande mästarna HV 71 i kvarten en sensation. Men det blev tvärstopp mot Färjestad i semin. Varför är Växjös bragd större? Jo, när vi räknar samman årets säsong kommer de vara elva i Sverige totalt den här säsongen – om de håller Modo och SSK bakom sig. AIK var åtta i grundserien och sexa om vi räknar i kvartsfinalsegern. Då är Växjös bragd snäppet större.

3. Luleå

Det finns inte så mycket att tillägga. Jonas Rönnqvists totalhockey tog alla med storm.

Besvikelserna får jag återkomma till, när Kvalserien är avgjord.

Allt pekar ju mot en direkt avgörande match om den sista elitserieplatsen mellan Modo och Södertälje i sista omgången på fredag, där Modo skaffade sig ett ordentligt övertag i målskillnad efter 8-1 mot Mora. Men det har man bara nytta av om SSK tappar poäng mot Mora i nästa omgång. Och hur troligt är det?

Men det måste ändå vara en befrielse för alla Modofans att titta på tabellen idag och se att laget ligger tvåa och är på elitserieplats igen. Modo har saken i egna händer och dessutom hemmamatch mot SSK i sista omgången. Det gäller bara att slå Örebro borta…

Största skrällen genom tiderna?

Det var när Vilda Väsby gick upp i elitserien 1987. Det är inte ens Växjö i närheten av.

Södertäljes Linus Videll har aldrig skrivit på ett kontrakt eller gjort klart med en ny klubb förrän säsongen är över.

En princip han har.

Det är underbart att det fortfarande finns spelare som tänker så och är lojala in i det sista mot den klubb som betalat deras löner under en hel säsong.

Annars undrar man ju hur många spelare det åker omkring i SM-slutspelet och kvalserien som redan är klara för andra klubbar nästa säsong.

Det är helt sjukt hur det fungerar i Sverige och det mesta beror på glappande spelaragenter och klubbledare, som naturligtvis alla har en anledning att läcka information i förtid.

I NHL gör sytemet att det är omöjligt att skriva på för andra klubbar under säsong, något som alla respekterar och som ger dryga böter om man bryter mot.

Man får inte ens prata om det.

Därför gillar jag Linus Vidells hållning.

Det gör honom ganska unik i hockey-Sverige.

Men värd all aktning.

Då inser man att man blivit gammal.

Av de elva som är med i årets upplaga har jag träffat och skrivit om åtta under årens lopp.

Mer eller mindre.

Ingemar Stenmark följde jag andra halvan av hans karriär. En av de största jag träffat alla kategorier. Och betydligt mer pratglad än Ingemar-myten säger. Jag är dessutom en av få som blivit utskälld av Ingemar. Efter noter.

Maria Brandin blev jag utskickad att hylla när hon tagit VM-guld i rodd i Tammerfors 1995. Jag var i Helsngfors på hockey, hyrde en bil och hade knappt kommit ut på motorvägen innan jag åkte fast i en fartkontroll. Det kostade 1000 finska mark. Mycket pengar på den tiden.

Pekka Lindmark följde jag i stort sett hela karriären. Han var given etta i landslaget i en herrans massa år. En riktig profil av en typ som inte finns längre.

Anders Limpar har jag träffat och skrivit om, jag var på plats i österrikiska Seefeld då Marie-Helen ”Billan” Westin – numera Östlund- tog sitt VM-guld 1987, George Sccott skrev jag om i samband med OS i Söul 1988 och Ewy Palm har jag träffat massor av gånger som friidrottsreporter.

Och Robert Prytz har jag gjort reportage om både i Italien och Schweiz på 80-talet. Prytz som är en av de snällaste människor jag träffat och det framgår väl i programmet också. Jag minns när han ringde upp mig från flygplatsen i Neapel en gång, då jag låg magsjuk på hotellet 1988 (faktiskt senaste gången jag varit ordentligt magsjuk). Och det här var före mobiltelefonernas tid.

De enda jag inte bevakat vid något tillfälle är Marianne Berglund, Kenny Bräck och Hanna Ljungberg.

Åren går.

Men det är kul att se att Ingemar har hållit sig i lika bra fysisk form som jag har gjort.

Det skiljer ganska exakt ett år i ålder mellan oss.

Eller 362 dagar för att vara exakt.

Vem som kom först?

Jag naturligtvis.