Då inser man att man blivit gammal.

Av de elva som är med i årets upplaga har jag träffat och skrivit om åtta under årens lopp.

Mer eller mindre.

Ingemar Stenmark följde jag andra halvan av hans karriär. En av de största jag träffat alla kategorier. Och betydligt mer pratglad än Ingemar-myten säger. Jag är dessutom en av få som blivit utskälld av Ingemar. Efter noter.

Maria Brandin blev jag utskickad att hylla när hon tagit VM-guld i rodd i Tammerfors 1995. Jag var i Helsngfors på hockey, hyrde en bil och hade knappt kommit ut på motorvägen innan jag åkte fast i en fartkontroll. Det kostade 1000 finska mark. Mycket pengar på den tiden.

Pekka Lindmark följde jag i stort sett hela karriären. Han var given etta i landslaget i en herrans massa år. En riktig profil av en typ som inte finns längre.

Anders Limpar har jag träffat och skrivit om, jag var på plats i österrikiska Seefeld då Marie-Helen ”Billan” Westin – numera Östlund- tog sitt VM-guld 1987, George Sccott skrev jag om i samband med OS i Söul 1988 och Ewy Palm har jag träffat massor av gånger som friidrottsreporter.

Och Robert Prytz har jag gjort reportage om både i Italien och Schweiz på 80-talet. Prytz som är en av de snällaste människor jag träffat och det framgår väl i programmet också. Jag minns när han ringde upp mig från flygplatsen i Neapel en gång, då jag låg magsjuk på hotellet 1988 (faktiskt senaste gången jag varit ordentligt magsjuk). Och det här var före mobiltelefonernas tid.

De enda jag inte bevakat vid något tillfälle är Marianne Berglund, Kenny Bräck och Hanna Ljungberg.

Åren går.

Men det är kul att se att Ingemar har hållit sig i lika bra fysisk form som jag har gjort.

Det skiljer ganska exakt ett år i ålder mellan oss.

Eller 362 dagar för att vara exakt.

Vem som kom först?

Jag naturligtvis.