Ricky Bruch är död och det känns nästan overkligt.

För mig kändes alltid Ricky odödlg.

Jag träffade honom första gången då jag började som journalist och fick uppdraget att åka ner och tillbringa en helg med Ricky utanför Hässleholm.

Det hände mer på den helgen, än någon annan helg jag varit med om under mitt då 22-åriga liv.

Ricky skulle aldrig klarat en tyst minut.

Han pratade i ett, hade åsikter om allt och sina egna teorier om det mesta.

Och så insåg han att idrott var lika mycket show som idrott.

Trots att han var världens bäste diskuskastare, så räckte det aldrig med det. Han skulle alltid bjuda på något extra, chocka med något uttalande eller klä ut sig.

Självklart var han dopad, men det var under en tid då dopning inte var förbjuden och inga dopningtester gjordes.

Han har flera gånger berättat för mig hur han och träningskompisarna brukade injicera varandra med anabola steroider i samband med träningarna. Ingen dopning light direkt och det satte sina spår.

Och under de stora åren handlade det aldrig om att spara pengar, utbilda sig eller tänka på morgondagen.

Allt gick i 200 knutar.

Tyvärr räckte aldrig nerverna till för de stora mästerskapen. Det var svårt att tänka sig denna jätte nervös, men när det var dags för mästerskap skakade han som ett asplöv. Han klarade aldrig den mentala pressen.

Annars hade han haft en hel hög med guldmedaljer med sig till andra sidan.