Nu är jag tillbaka igen efter några veckors ledighet även om jag fick göra en lite ledsam comeback och skriva om att Ricky Bruch lämnat oss.

Den här bloggen handlar ju normalt om ishockey och friidrott, men jag har precis sett filmen Änglagård 3 tillsammans med min äldsta dotter.

Vi skrattade hela filmen.

Det är nog inte meningen att man ska göra det, men det här var nog ett av de största lågvattenmärken jag sett i svensk film.

Betyget?

Fem kalkoner.

Jag minns debatten då filmens huvudrollsinnehavare Helena Bergström tyckte att hennes man regissören Colin Nutley var mobbad, då filmen inte nominerades till något pris vid Guldbagge-galen.

Det enda jag har att säga att min respekt för Guldbagge-juryn har växt.

I sporttermer handlar det om division 3-klass.

Nu uppskattar jag all typ av ishockey och på alla nivåer, men det finns inget division 3-lag som påstår att de håller elitserieklass. Det gör – eller gjorde – den här filmen.

Det vimlar av etablerade skådisar i Änglagård 3, men jag undrar om de förstod vad de gav sig in på och om de fick läsa hela manuset innan de tackade ja.

Men jag klagar inte.

Jag har sällan skrattat så mycket när jag sett en svensk film.

Av den anledningen uppmanar jag alla att se den.

Ett gott skratt förlänger livet.