Nu kan man fråga sig vad jag menar med det egentligen.

En rätt obegriplig rubrik.

Men vad jag menar är att jag inte kan se någon rimlig tendens i dagsläget.

Efter att ha gått igenom alla laguppställningar som de ser ut just nu, känns det omöjligt att ha någon tanke eller göra någon form av ranking.

Förra säsongen visade hur jämnt det kunde bli, även om ingen trodde det på förhand.

Ta Skellefteå.

SM-finalist mot Färjestad i våras och sedan massakerade av omvärlden som snott dem på i stort varenda stjärna.

Inför nästa säsong känns Skellefteå som ett lag som kan vara inblandade i bottenstriden.

Eller HV 71.

En skugga av sitt forna jag.

Jag ser bara två lag som jag känner kommer ligga klart på den övre halvan även nästa säsong.

Färjestad och Linköping.

Färjestad tappade en hel del spelare efter SM-guldet, men har ändå stommen kvar och är en klubb som alltid hittar en väg att vinna.

Linköping tappade några stora namn, men har värvat bra och det kan äntligen vara dags för ett SM-guld.

Jag tror inte de får så många chanser till med hockey-Sveriges i särklass högsta planhyra, där den egna kommunen kanske är den största skillnaden mellan framgång och framtida fiasko.

Modo värvar på, men nu känns de som samma främlingslegion som i fjol som måste formas till ett lag.

Klarar Ulf Samuelsson det?

Timrå ömsar skinn varje säsong och måste ha satt svenskt rekord i spelaromsättning sedan de gick upp i elitserien.

Luleå ser starka ut och har gjort bra värvningar, men hur passar Johan Harju och Niclas Wallin in i Luleås fartfyllda hockey och ett kollektiv som byggde på att man inte hade några stjärnor?

Nu har man plötsligt två.

Djurgården ser starka ut, men är svårplacerade efter senaste årens bergochdalbana.

Men ur åker de inte.

AIK tog sig till SM-semi i fjol och fick behålla Viktor Fasth. Det är ingen garanti för att de går längre i vinter och andra året är alltid de svåraste. I fjol fanns inte minsta press och en gratis energidepå i allas förutsägelser att de var dödsdömda på förhand (inte minst min egen). Men nu är kraven högre och svårare att leva upp till.

Växjö känns som en totalt oberäknelig nykomling.

En fanatisk hemmapublik, en ny arena och en hel del intressanta nyförvärv. Men kan smålänningarna behålla den unika lagkänslan? Vi mot dem?

Många intressanta frågor som ännu inte har något svar.

Därför känns Elitserien 2011/12 ovissare än någonsin. Elitserien har blivit en serie där allt kan hända och tränarnas förmåga att få ut maximalt ur varje spelare är viktigare än någonsin.

Eller kanske rättare sagt:

Klubbarnas sportchefers förmåga att hitta spelare med den utvecklingspotentialen.

Jag har sedan länge hävdat att Elitseriens sportchefer är de viktigaste aktörerna för en klubbs överlevnad.

Så vilken klubb har den bästa sportchefen?

Frågan är fri.