JÖNKÖPING. Hyllningen till Stefan Liv blev så mäktig att den nästan var svår att ta till sig.

Så gott som fullsatt i ett Kinnarps Arena där det inte behövdes någon tyst minut.

Publiken var så tyst att man kunde höra en knappnål falla under hela ceremonin.

Det var bara gråten som hördes, gråten från familj, medspelare fans och alla de som stått honom nära.

Tårarna rann på alla i pressbåset där jag stod, när Stefan Livs söner Harry och Herman bars fram till affischerna av deras pappa som var uppsatta mitt på isen.

– Pappa, sa minstingen Harry och pekade på bilden, för liten att förstå vidden av det som hänt.

Mer rörande än så blir det inte.

Samtidigt kommer minnet av Stefan Liv aldrig att dö.

Bara det som hänt de senaste dagarna är fullkomligt unikt i svensk idrott. I över två dygn har folk vallfärdat till Kinnarps Arena, tänt ljus och lagt blommor vid minnesplatsen.

Starkt också av Johan Davidsson att orka berätta om sorgen, tårarna och saknaden av sin bäste vän.

Han hade pratat med Stefan Liv dagen innan den tragiska olyckan.

– VI hörs, avslutade de samtalet.

Det blev det sista de sa till varandra.