DAEGU. Fyra svenskar kvalade i morse.

En överträffade sig själv och gick vidare.

Emma Green satte nytt årsbästa och var en av tolv tjejer som gled över 1.95.

För övrigt samma höjd som Carolina Klüft tog som en del av sjukampen i VM i Osaka, vilket säger mer om vilken idrottskvinna Carro en gång var än om dagens kvinnliga höjdhoppare.

Ändå känns det som det inte går att klaga.

Det känns i stället ganska typiskt svenskt.

Jag kan inte komma ifrån att även detta VM känts som en svensk sällskapsresa, där allt är trevligt och bra och där det finns förklaringar till allt.

Michel Tornéus 7.65 i längd är naturligtvis pinsamt dåligt, när han haft nästan tre veckor att förbereda sig för det här kvalet sedan comebacken i SM.

Han borde åtminstone blivit bättre sedan dess.

Nu var han sämre.

Det positiva var i alla fall att han var förbannad på sig själv den här gången och dömde ut sin egen hoppning. När han hoppade lika tamt i finalen i inne-EM i Paris i vintras var han nöjd efteråt.

Ebba Jungmark har allt i höjd, men får inte ut det.

Hon borde konsultera Kajsa Bergqvist som assisterande tränare och rådgivare, Kajsa som faktiskt smygstartat som tränare och hjälper sjukamparen Nadja Casadei med höjdträningen på Lidingö.

Kajsa hoppade precis som Ebba ”spegelvänt” och tog ansatsen från vänster och hoppade upp med högerfoten.

Hade Ebba Kajsas explosivitet i upphoppet skulle hon vara en tvåmetershoppare redan idag.

Moa Hjelmer tog sig inte vidare på 200 meter, men hon är ändå detta VM:s största positiva överraskning så här långt. Lika naturlig på banan som vid sidan om. Hon har ett löpsteg som bara kan beskrivas som vackert.

Hon kan bli en världsstjärna på 400 meter i framtiden om hon orkar sig igenom den tortyrliknande träning som krävs.