Bofors slår Malmö med 3-2 hemma i Nobelhallen och petar ner mångmiljonsatsande Malmö under strecket till de tre direktplatserna till Kvalserien.

Och det finns ingen utanför Mamö som inte jublar när David slår Goliat, åtminstone ekonomiskt sett.

Bofors omsatte 13 miljoner kronor förra säsongen och ligger väl på ungefär samma nivå i år.

Malmö omsätter 70-80 miljoner den här säsongen.

Men på isen spelar pengarna ingen roll.

Bofors och Karlskoga med sin enorma hockeytradition har alltid haft en förmåga att konkurrera trots minimala ekonomiska förutsättningar.

Nu vill jag inte vända det mot Malmö.

Det vore att underskatta Bofors som ligger trea i serien efter fjorton spelade omgångar (nåja, serien haltar ordentligt, men inget lag underifrån har färre matcher spelade).

Det är en fjärdel av säsongen.

Så det är ingen tillfällighet att Bofors ligger där de ligger, även om jag personligen inte tror att det håller i längden.

Ett lag som Malmö kommer att resa sig när det verkligen gäller och den här hösten kommer att präglas av en viss nonchalans och ointresse.

Det kommer att bli fler smällar, men Malmö kommer ändå att ligga med i toppen tills det är dags att trycka på gasen och ta sig till Kvalserien utan att förseriekvala.

Men längs vägen njuter åtminstone jag över att Bofors får visa upp sig, inte vara som lag utan visa att hockeykultur kan vara vårt hur många miljoner som helst. Tränaren Sam Hallam har bara fortsatt en tradition, men samtidigt gjort ett fantastiskt jobb med det material han har att jobba med.

Fråga Leffe Strömbeg i Malmå.

Det var i Bofors han skapade sig ett namn som hockeytränare en gång i tiden.

Det var ingen tillfällighet.