Sven Tumba är död och en av svensk hockeys största har gått ur tiden.

Eller var han den största?

Denna eviga diskussion över generationsgränserna är alltid omöjlig att avgöra.

Vad jag vet är att då jag växte upp i slutet av 50-talet och 60-talet så var han ett större namn än vad Peter Forsberg, Mats Sundin och Nicklas Lidström är tillsammans.

Alla visste vem Tumba var.

Han fanns inte bara på isen.

Han fanns överallt.

I tv:ns då enda kanal, i folkparker, på skivor.

Han startade tv-pucken, han konstruerade hockeyhjälmar, han åkte vattenskidor, han gjorde golfen till en folksport i Sverige och han spelade både hockey, fotboll och bandy på elitnivå.

Hans sista stora projekt var att starta skolor för föräldralösa barn i Afrika, något han jobbade med in i det sista.

Hjärtat var lika stort som talangen.

Jag förstår inte hur han hann med allt.

Men det var hockeyn han älskade och den sport som alltid gick före alla andra.

Han gjorde 186 mål på 245 landskamper i Tre Kronor, flest genom tiderna.

Det kommer aldrig att slås.

Jag minns alla kvällar på 60-talet då man satt klistrad framför en suddig, svartvit bild på tv:n och följde Tumba i VM och landskamper. Han släppte sällan pucken ifrån sig och bytena kunde vara ett par minuter, men det var Tumba alla ville se.

Men det jag gillade mest med honom var att han aldrig blev riktigt vuxen.

Han hade alltid barnasinnet kvar och du gick aldrig ifrån ett möte med Sven Tumba utan känna dig en smula gladare efteråt.

En stor hockeyspelare – men en ännu större människa.