Jo, jag menar allvar.

Det har gått troll i det här med tränare.

Jag tror det finns en utbredd uppfattning att de är mer vanliga anställda som alla oss andra som går till jobbet varje dag och räknar med någon form av anställningstrygghet.

Att det är mer ”synd” om en tränare som får sparken, än en bortskämd spelare som inte gör rätt för lönen.

Men inget kan vara mer fel.

Dagens tränare är precis som en spelare. De har personliga agenter, de vill ha så hög lön som möjligt och de har samma tidsbundna kontrakt som en spelare.

Vattentäta kontrakt, dessutom.

Det är inte så att en tränare som får sparken får gå till arbetsförmedlingen nästa dag. Han har sin inkomst garanterad under hela kontraktslängden och nästa tränarjobb runt hörnet.

Ändå finns en rädsla bland klubbarna att bli uthängd som en extra grym arbetsgivare om tränaren får gå.

Jag ser det inte så.

Det är istället det bästa och snabbaste sättet att få till en förändring.

Kontinuitet är viktigt, men där är spelarna och den övriga organisationen viktigare än tränaren

Tränaren är dessutom ytterst anvarig för hur laget presterar och vad han får ut av materialet.

Nej, jag tycker att tränarna lindas in i bomull ibland och får mer sympati än de förtjänar.

Ser vi på årets elitserie toppar HV 71 tabellen med Ulf Dahlén i båset. Sparkad från Frölunda efter två år av sitt treårskontrakt. Bra för både Dahlén, HV 71 och Frölunda.

Dahlén var inte färdig när han kom till Frölunda och ungefär som Ulf Samuelsson är i Modo idag.

Men Uffe Dahlén har mognat som tränare och har idag en erfarenhet och vision som jag tror gör honom till nästa svenske förbundskapten. Han har hittat sin egen väg som tränare, där ständig utveckling står i centrum. Det är bara att titta på årets HV.

Kenta Johansson står numera i Frölundas bås efter att ha fått kicken både Djurgården och scweiziska Lugano under karriären.

Ja, listan kan göras lång, men det finns de som säger att man inte är elitserietränare på riktigt förrän man fått sparken.

Det är dags att avdramatisera det hela.

Det är faktiskt den bästa lösningen i de flesta fall.

Vad ska exempelvis Timrå göra för att vända trenden?

Perra är en underbar person, en perfekt arbetsledare och felfri på de flesta sätt och vis. Jag högaktar denna värmländska klippa och brandmästare. Jag skulle älska att ha honom som chef.

Men i Timrå har han ingenting att tillföra just nu, inget att förbättra och inget att ändra på.

Han har kört fast. Han når inte fram.

Därför ser jag inget nederlag i att han får gå, även om hans yrkesstolthet förbjuder honom att ta det beslutet själv.