Det finns historiska svenska hockeymatcher, men jag undrar om inte den här JVM-finalen går rakt upp i topp på den listan.

Här hade man gått och oroat sig för kaxiga ryska supertalanger mot ett svenskt lag utan riktiga fixstjärnor och en målvakt som inte sett ut som någon bragdhjälte tidigare i turneringen.

Och vad händer?

Svenskarna kör över Ryssland i JVM-finalen, vinner skotten med totalt 58-17 och Johan Gustafsson håller nollan där i målet.

Glöm slutresultatet 1-0.

Sverige var betydligt överlägsnare än så.

Annars såg det ju ut som den där förbannelsen skulle hålla i sig, trots det massiva spelövertaget. När ryssarna kom tillbaka i tredje perioden, efter att ha varit utspelade i de två första, blev handflatorna svettiga och pulsen steg.

Speciellt då Nikita Gusev fick sin jättechans med bara 32 sekunder kvar, men där Johan Gustafsson skrev in sig i historien över klassiska svenska målvaktsräddningar.

Och den här gången var gudarna rättvisa.

När MIka Zinabajed lyfte in segermålet i förlängningen hade JVM fått några av sina mest värdiga vinnare genom tiderna.

Ett mål som redan är klassiskt, ett mål som borde bli frimärke.

Eller kanske inte.

Den här gången är det kanske dags att ge ut ett frimärke med hela laget på. Det var nämligen vad det handlade om den här gången. Ett lag som hade bestämt sig för att vinna och växte till en kollektiv segermaskin som inte gav sig förrän de hade brutit den förbannelse som vilat över tre generationer svenska ishockeyspelare.

Ett lag som bara bestod av hjältar.

Och satt jag i SvD:s bragdjury skulle jag inte behöva någon betänketid alls när det är dags att utse 2012 års bragdguldvinnare. Vad som än händer resten av det här idrottsåret.