I alla fall i dess nuvarande form.

Jag vet ingen liga i världen som är så konservativ. Det enda som hänt sedan starten är att serien utökades från tio till tolv lag från säsongen 1987/88.

Det är 24 år sedan.

Sedan dess har visserligen antalet matcher ökat både i seriespelet och i slutspelet, men enda effekten är att samma gamla lag möts ännu fler gånger.

Numera är Hockeyligan så livrädd att dela med sig av tv- och sponsorpengar att det blivit en belastning.

Som en jämförelse:

1987/88 bestod NHL av 21 lag. Och ryska KHL existerade bara i fantasin.

Om NHL varit lika konservativa som elitserien hade inte lag som San José Sharks, Ottawa Senators, Florida Panthers, Minnesota Wild, Winnipeg Jets (fd Atlanta), Nashville Predators, Tampa Bay Lightning, Columbus Bluejackets eller Tampa Bay Lightning ens existerat idag.

Det kallas utveckling.

Att bredda verksamheten.

Att växa.

I Sverige har tv-pengarna från Canal Plus och ett urval storsponsorer (där Sportbladet ingår) blivit en belastning då den samlade potten delas lika mellan elitserieklubbarna – det handlar om cirka 30 miljoner per klubb per år.

Effekten har blivit att ingen vill dela med sig av den gemensamma kakan och det har skapat en gemenskap där ingen tänker på vad man kan få, utan bara på vad man har.

Varenda argument om en utökning av ligan möts av klubbdirektörer som sitter med miniräknaren i högsta hugg och räknar på vad delat i tolv är jämfört med delat på fjorton.

Det är därför den mer modernt tänkande allsvenskan gått framåt med stormsteg de senaste åren. Publiken bara ökar, tv-intresset rusar och framtidsutsikterna är ljusa.

En liga som bara växer.

Men den gamla, konservativa elitserien står bara och stampar på samma ställe, utan en enda ambition att bredda marknaden.

Det är tragiskt.