Den här  krönika skrev jag redan igår, men det hamnade mellan ett par stolar.

Men jag verkar ju inte varit helt fel ute…

När Linköping spelade sin  SM-final 2007, lyfte motståndarna Modos tränare Harald Lückner SM-bucklan i Cloetta Center.
Nu är det dags att han återvänder.
Som ny tränare för Linköping.

Jag tar för givet att Hans Särkijärvi gjort allt han har kunnat för att få Linköping att lyfta.
Men ett av elitseriens dyraste lagbyggen står fortfarande kvar i hangaren.
Därför finns bara en sak att göra.
Låta ”Säcken” gå och ersätta honom med någon annan.
Det är det enda som kan väcka laget.
Spelarna har naturligtvis också ett ansvar i att Linköping blivit elitseriens svar på allsvenskans Malmö.
Men det går inte att byta ut en hel A-lagstrupp.
Jag tycker allmänt att det finns för stor rädsla för att byta tränare under säsong. Det är ju egentligen helt odramatiskt och ungefär som att låta en spelare gå.
Tränaren är också en del av laget och blir sällan kvar i samma klubb mer än två, tre säsonger.
Numera är det sportchefer och klubbdirektörer som står för kontinuiteten i en klubb och väljer väg och spelidé för laget.
Eller bör vara.
En stark organisation är viktigare än både spelare och tränare.
Det är det som gjort Färjestad och HV 71 till ständiga toppklubbar och på senare år har både Skellefteå och Luleå – och till viss del Brynäs – skapat samma stabila ryggrad.
Linköping har också jobbat på det sättet och klubbdirektören Mike Helber har varit med sedan laget gick upp.
Sportchefen Johan Hemlin har också varit med länge, men vi får inte glömma att Linköping är en ganska ung klubb i elitseriesammanhang.
De saknar både elitserietradition och historia jämfört med många andra klubbar.
Framgångarna hittills har berott på smarta värvningar utifrån och inte på självförsörjning.
Klubben har byggt upp en hyfsad juniorverksamhet, men det har inte blivit något riktigt lyft där heller.
Det bidrar till att Linköping har elitseriens i särklass äldsta spelartrupp.
Medelåldern är 29,32 år och inget annat lag är ens i närheten av en så ålderstigen laguppställning.
Men det man vinner i rutin, förloras i motivation och tempo.
Dagens hockey bygger så mycket på skridskoåkning och hög intensitet i spelet och då har man inte råd med spelare som vänder som en Finlandsfärja.
Där finns brister i Linköpings lagbygge.
Många mätta spelare som sannerligen inte blivit rappare på rören då åren gått.
Och spelare som inte har några morötter kvar. De vet att Linköping blir den sista klubb de spelar i.
Då tänker jag på spelare som Magnus Johansson, Fredrik Norrena, Mikael Håkansson, Johan Åkerman och några till.
Och tjeckerna Hlavacs och Hlinkas obligatoriska ankomst en bit in i varje säsong är ingen optimal lösning.
De blir heller inte yngre – bara tröttare.
Nu ligger Linköping under kvalstrecket, ett lag som allmänt tippades vara ett absolut topplag den här säsongen.
Ingenting tyder på att de ska lyfta från den positionen och de har två raka bortamatcher framför sig – en sexpoängsmatch mot AIK i morgon och så Skellefteå på torsdag.
Jag tror inte att Hans Särkijärvi står i båset då.
• • •
Harald Lückner känns som det perfekta valet för Linköping.
Jag tror inte på den internrekrytering som Malmö och Timrå använt sig av när de sparkade sina tränare. Resultatet är uppenbart.
Nej, det krävs en auktoritet utifrån.
Ett aktat namn och friska ögon som kan se bristerna ur ett annat perspektiv.
Först då kan det ske en förändring till det bättre.