Aldrig har ett så stort hockeybygge sjunkit så lågt.

Jag har tittat på laguppställningen och väntat på en vändning för skåningarna, men i stället blir det bara värre och värre och sämre och sämre.

Skadeglädjen växer i ett hockey-Sverige där det alltid ansetts fult att försöka köpa sig framgång, men där alla lag gör just det.

Skillnaden är bara att de har olika budgetar att jobba med.

Malmö hade miljoner att spendera inför den här säsongen och nye sportchefen Stefan Nyman försökte naturligtvis göra det så klokt som möjligt och så gott det nu går att bygga ett lag på papperet. Där såg de grymma ut. På isen har det varit tvärtom.

Nu är det inget ovanligt fenomen i Malmö.

När Percy Nilsson gjorde den största satsning som gjorts i svensk hockey 1988, värvade han massor av tunga namn med dåvarande landslagsmålvakten Pekka Lindmark som största knallen.

Men det räckte inte för att gå upp i elitserien 1988/89.

Det var först året efter, när Percy fyllt på med ännu fler stjärnspelare, som de gick upp.

Det krävs alltså tålamod och framtidstro om en sådan här satsning ska lyckas. Hockey är ett lagspel och det tar tid att få en hel främingslegion att fungera tillsammans.

Men det finns gränser.

Att Malmö ska ligga nia i en allsvenska med fjorton lag är ett gigantiskt fiasko.

Just nu får de inte ens kvala sig till Kvalserie och just nu är det inte mycket som tyder på att de ska lyckas vända på den nedåtgående trenden. Det känns som de har för många formstarka lag framför sig i tabellen och nuläget måste de gå om minst tre lag för att ens få förkvala.

Jag tror inte det var så lyckat att ta in Ulf Taavola som förstecoach i båset. Inget ont om Taavola som är en suverän taktiker och istränare.

Men som coach har han klara brister. Det måste Malmö åtgärda om det här ska vända.