SM-slutspelet i ishockey har ju handlat väldigt mycket om domarna så här långt.

Och alla vet att det inte finns något mer enögt släkte än hockeyfans, tränare och ledare.

Domarna har alltid fel.

Spelarna har lite mer förståelse för domarnas brister. Det är i alla fall min erfarenhet.

Men hockey är ett spel som numera går i rekordfart och det är snabbare ju närmare verkligheten du kommer.

På isen.

Där domarna är.

Det är som att stå i korsningen Sveavägen-Kungsgatan i Stockholm och försöka vara knivskarp i varje iakttagelse medan hundratals ryggar passerar förbi i högsta tempo.

Det är inte världens lättaste jobb.

Alla domare vet vilka konsekvenser det kan få att höja armen och just därför tror jag att de flesta tvekar i det längsta. Och när den väl åker upp känns det ibland som det är en reflex från gamla domarkurser.

Problemet?

Det finns ingen klar linje bland domarna i Sverige. I NHL bestämde man sig för nolltolerans efter en utvärdering gjord under lockoutsäsongen 2004-05. Då bestämde man sig för en nolltolerans som skulle utesluta allt tvivel och en stenhård bedömning enligt regelbokens text. Allt för att få bort alla spelförstörande moment.

Tyvärr finns inte det här hemma.

Här är en tripping en tripping, men bara ibland och i ett visst skede i matchen. Och ibland inte alls när det handlar om SM-slutspel. Det ska naturligtvis inte vara någon skillnad i de bedömningarna. Domarna ska vara lika strikta säsongen ut. Nu finns en gammal ingrodd tradition hos domarna att ”låt killarna spela om det”, men det är då allting går snett.

Som det gjort så många gånger under det här SM-slutspelet.

Ska det vara så jävla svårt att vara konsekvent?