Visst var coachen Anders Forsberg lite upprörd över att domarna var med på Brynäs guldfest och visst gnällde någon enstaka Skellefteåbo.

Men på det stora hela har jag nog inte varit med om en större förlorare än Skellefteå.

Inget gnäll, inga undanflykter.

Inte ens från Sveriges mest fanatiska fans (ja, jag har själv utnämnt dem till det).

Jag har vant mig vid att få en drös med e-mail efter varje SM-final, där förlorarnas fans alltid har något att skylla på.

Men från Skellefteå?

Nada.

Inte ett ljud. Jo, ett eller två, men dem deletade jag omgående. Jag tror dessutom det var utsocknes och folk som flyttat söderut.

Även spelarna agerade stort efter förlusten i Gävle och jag skulle nog vilja utse Skellefteå till SM-historiens mest värdiga förlorare. Jag har ingen buckla för det, men det får duga med ett omnämnande här på bloggen.

Speciellt som det var andra året i rad.

Skellefteå är ju en stad man inte besöker så ofta under säsongen. Inte för att man inte vill, utan för att flygförbindelserna är usla och oftast fullbokade. Nu under slutspelet har jag flugit både till Luleå och Umeå och sedan tagit hyrbil de tretton milen (från vardera riktning) till Guldstaden som de kallar sig.

Det kostar både tid och pengar.

Men nu har jag följt Skellefteå i två slutspel i rad.

I år ända från kvartsfinalen och jag måste säga att jag är imponerad över ödmjukheten i hela föreningen.

Visst gnisslar det i juniorleden och många anser att nepotismen huggit tänderna i föreningen, men där är jag för dåligt insatt för att ha en åsikt (även om det är allvarligt om det stämmer).

Jag är bara ställd inför vänligheten, ödmjukheten och kärleken till sporten ishockey som jag mött under den senaste månadens närkontakt med denna hockeystad.

Respekt.

Tack alla korvtanter, tack all publik och tack  ljuvliga presschefen Anna Hågglund och alla ni andra däruppe,

Kanske är det er tur nästa år.