Linus Thörnblad har bestämt sig med att helt lägga av med friidrotten.

Höjdhoppskarriären tog honom högre än de flesta, men hade ett pris.

Linus gick in i väggen och ramlade ner i ett stort svart hål. All ork och motivation försvann.

Nu är han på väg att kravla sig upp igen, sakta, men säkert, men har bestämt sig för att inte utsätta sig för pressen som världsfriidrottare igen.

Jag tycker det är både ett klokt och starkt beslut. Hälsan går före allt annat och mår man inte bra av att idrotta, så finns det massor av annat att syssla med i den här världen.

Samtidigt vet jag av erfarenhet hur svårt många idrottare har att sluta, trots att de ser slutet komma och bäst före-datumet gått ut för länge sedan. Det är inget lätt beslut att ta.

Det tråkiga är att Linus lämnar ett enormt tomrum efter sig. Herrar höjd har varit Sveriges starkaste friidrottsgren i massor av år och där Stefan Holm tog över efter Patrik Sjöberg och där Linus tog över efter Holm. Men nu finns ingen som kan ta över.

Linus var en extrem talang som upptäcktes som femtonåring, när han provade på ett höjdpass. Han såg inte ut som en höjdhoppare. Han är bara 180 cm lång och knappast byggd som en höjdhoppare.

Ändå var han över 2.30 redan som 18-åring och utomhursperset på 2.34 kom vid EM i Göteborg 2006, då han fortfarande bara var 21 år gammal. Ett resultat som oftast leder till medalj, men som nu ”bara” gav en fjärdeplats.

Inomhus klarar Linus världshöjden 2.38 i en ursinnig duell mot Stefan Holm vid inomhus-SM 2007.

Och blev bara tvåa.

Det var lite av Linus öde. Även när han hoppade bra blev han alltid slagen av någon annan som hoppade bättre.

Och han hade en förmåga att misslyckas på mästerskapen. I början hade han inte tävlingsrutinen och tappade fokus när det verkligen gällde.

Men han har trots allt tagit två EM-medaljer inomhus (brons 2006 och silver 2007) och tog guld vid U22EM 2007.

Och en kille som hoppat 2.38 måste man bara beundra.

Jag hoppas han når samma höjder i det civila livet som startar nu.

Det är han värd.