Det känns plötsligt så.

Efter att ha följt ett iskallt Tre Kronor i ett stekhett Brno – det var 30 grader varmt på söndagseftermiddagen här nere – kände man knappast någon VM-feber.

Samtidigt visste ju både jag och spelarna i det här Euro Hockey Tour-laget att det satt en hel businessavdelning med NHL-stjärnor på flyget över Atlanten.

Jag tror det var framförallt det som sänkte laget här i Tjeckien. Det var ett lag med tappade sugar.

Så här efteråt, när man fått lite distans till turneringen, kan jag tycka att både jag och många andra varit lite för tuffa mot det här svenska laget. Jag har försökt hålla igen, men den avslutande matchen mot Finland var ingen höjdare.

Både Tjeckien, Finland och Ryssland har haft i stort sett kompletta VM-lag. Det är väl ryssarna som kan räkna in fem, sex man efter finalen i KHL inklusive Pavel Datsyuk och Evgenij Malkin från NHL. Men Ryssland är Ryssland.

När man hoppar jämfota över Sveriges förstärkningar, känns det som ryssarna blir svagare för varje storstjärna som kommer. Det är bara ytterligare en vilja som ska dra åt sitt eget håll.

I Sveriges fall är jag inte ett dugg orolig för att det inte ska bli ett lag av det här. I och med att detroitkillarna inte spelar mot USA på tisdag och Daniel Alfredsson inte hinner hem så blir första riktiga ”träningspasset” i öppningsmatchen mot Norge på på fredag. Men jag tror det räcker.

Svenska spelare är så välutbildade och vana att sköta sina roller att det kommer att klicka ganska omgående.

Stackars Norge, säger jag bara.

Men även om jag har en lusekofta hemma i garderoben – impulsköpt för svindyra norska kronor en sommardag i Bergen för flera år sedan – tänker jag inte lova att gå omkring i den resten av VM om Norge skulle upprepa knallen från Kosice från i fjol.

S Å korkad är jag inte.

Och även om Oscar Wilde en gång myntade att ”det enda vi lär av oss av historien är att den upprepar sig”, så kan jag meddela att den här gången kommer även han att ha fel.