Det blev en väldig debatt och klankande på min tio bästa-lista efter hockey-VM.

Mest naturligtvis sedan jag petat norrmannen Patrik Thorsen från mitt eget All Star Team. Han kom ju med i den officiella omröstningen, vilket jag tycker är ren lathet från de journalister som är på plats och bara stirrar sig blinda på poängligan.

Nu blev Thoresen tvåa men nästan enbart av det skälet att tyskarna föll samman som ett korthus och Thoresen kunde göra sex poäng enbart mot tyskarna.

Thoresen var bra.

Ruskigt bra.

Norge var bra.

Ruskigt bra.

Men ska jag ta ut de fem bästa utespelarna i VM är inte Thoresen i närheten av att vara bland de fem bästa. Inte ens bland de tio bästa. Ja, knappt ens bland de tjugo bästa.

De här uttagningarna handlar ju lika mycket om diplomati och att fördela gracerna, men jag tyckte jag gick som längst då jag tog ut Henrik Zetterberg, en av många som blivit utslagen redan i kvartsfinalen.

Skulle Thoresen platsat i det ryska VM-laget?

Svar nej.

Skulle han platsat i de kanadensiska?

Kanske.

Skulle han platsat i Tre Kronor?

Knappast.

Nu är Thoresen ingen dålig hockeyspelare, utan en av de bästa Norge någonsin fått fram.

Men det ändrar inte min uppfattning.

Han hade inte i VM:s All Star-lag att göra.