Oj, så skönt att kunna skriva det om en svensk i dessa tider.

Men Angelica Bengtsson var en av de absolut största guldfavoriterna i JVM och hon motsvarade förväntningarna.

Det blev inte ens spännande, då Australiens jättetalang fick packa ihop sina stavar och lämna tävlingen, uppenbarligen ljumskskadad.

Guldet var alltså klart redan efter 4.35 och sedan flög Angelica över 4.50 ensam kvar i tävlingen. Hon försökte på nya svenska rekordhöjden 4.60, men jag är faktiskt glad att hon inte tog i andra försöket då hon var väldigt nära.

Det kan hon spara till OS eller DN-galan direkt efteråt.

Angelica vann ju JVM-guld i JVM redan för två år sedan, då som 17-åring.

Den gången räckte det med 4.25 för att vinna.

Det jag gillar med Angelica är att hon klarat att ta ett rejält kliv till efter det guldet. Jag vet inte hur många ”JVM-stjärnor” som bara försvunnit. Inte bara svenskar. Går in och titta på JVM-vinnare genom tiderna och jag kan garantera att ni inte känner igen många namn när de blivit seniorer.

Det fanns ju en viss kritik mot att Angelica skulle hoppa tre mästerskap i rad – OS är det sista – men tränaren Miro Zalar tyckte att hon skulle göra det. Han ansåg att JVM var som vilken tävling som helst.

Nu var det ju inte så, då Angelica fick ett nytt guld runt halsen.

Samtidigt var det där för henne att ta. Nu lämnar hon juniortävlingarna bakom sig och ska försöka lyfta även som senior.

Det är inte lika lätt, men är det någon jag tror på så är det Angelica Bengtsson. Hon ser inga som helst hinder och nu har hon en tränare som varit med länge och vet vad som krävs. Ett samarbete med fransmännen och hon ska träna med Renaud Lavillenies coach med start i höst är det tänkt.

Det är helt rätt väg att gå. 

Och nu kan vi räkna in två svenska JVM-guld efter Sofi Flincks drömträff i spjut.

Två tjejer som är födda samma dag på året – den 8 juli.

Angelica 1993, Sofi 1995.

Det kan bli en ny nationaldag för svensk friidrott.