Michel Tornéus var en centimeter från OS-bronset.

En enda centimeter.

Och jag säger bara:

Dessa förbaskade centimtetrar, millimetrar och tusendelar som kostat Sverige två OS-guld och friidrotten en medalj här i London.

”Hoven i dramat” när Sara Algotsson Ostholt blev blåst på guldet på sista hindret i fälttävlan.

Eller Lisa Nordén som blev slagen på mållinjen i damernas triathlon.

Och så nu Tornéus i en av de mest dramatiska OS-finaler jag sett.

Ett drama som illustrerade exakt hur det är att slitas mellan hopp och förtvivlan.

Det påminde om Holms höjdhopp i Aten 2004.

Då slutade det lyckligt. Den här gången hade inte Michel Tornéus marginalerna med sig, som Stefan Holm hade den gången. Den finns inget bittrare än att bli fyra i ett OS.

Det är den sämsta placering man kan få. Så nära, men ändå så långt borta.

Och närmare än Tornéus kom här i kväll går det inte att komma. En centimeter till hade räckt för ett OS-brons.

Då hade Michel vunnit på ett bättre tredjehopp över amerikanen Will Claye, som tog bronset med 8.12. Både han och Tornéus hade 8.07 som näst bästa hopp, men Michel gjorde det två gånger.

Jag lider verkligen med honom.

Och natten här på läktaren på Olympiastadion känns plötsligt extra kylig.