LONDON. Det var verkliga kontraster efter damernas höjd i morse.

En gråtande Ebba Jungmark var chanslös med en fot som inte höll och rev ut sig redan på 1.90.

Hon var inte ens nära.

Hennes skadade fot höll inte och hon försökte aldrig mörka att OS-starten var en chansning. En chansning som inte gick hem och nu kan säsongen vara över för Ebba, som fått två cortisonsprutor i sin skadade högerfot de senaste veckorna.

Hon hade inte gjort ett maxhopp sedan EM i Helsingfors för mer än en månad sedan och med de förberedelserna hade hon varit chanslös, även om hon krånglat sig vidare till en final.

Nu slutade hennes OS i tårar och hon var ungefär lika otröstlig som Emma Green Tregaro var efter elfteplatsen i finalen i VM i Daegu i fjol.
Emma också ett frågetecken inför kvalhoppningen, med t v å onda fötter.

Men de höll för både för felfri hoppning och nytt årsbästa med 1.93

Och Emma strålade efteråt

Hon såg faktiskt grym ut, ungefär lika grym som hon var i EM i Barcelona 2010.

Då hade hon också haft problem med sin evigt krånglande hälsena, hade besökt den tyska ”mirakel”-läkararen Müller-Wolfarth i München och kom till Barcelona i sitt livs form. Det blev både EM-silver och första – och hittills enda – hoppet över två meter då hon tog 2.01.

Nu har hon haft nästan exakt samma och krokiga väg till OS – inklusive en snabbvisit i München.

Vart det kan leda till får vi veta då finalen avgörs på lördag.

Som hon hoppade i dag om skulle jag kunna prata om medaljchans, men med tanke på hur det gått för den svenska friidrottarna så här långt i OS så tänker jag inte falla i den fällan.

Men Emma har tagit sig till final i nio raka utomhusmästerskap nu och har tagit medalj i tre av de åtta tidigare.

Bara det gör henne till ett ständigt medaljhopp.

Men det känns oerhört kul med en svensk i final sista tävlingsdagen här på Olympiastadion.

Det har ju inte tillhört vanligheterna bland svenska friidrottare i detta OS.