SM-helgen på Stockholms Stadion är över.

Och som om de tomma läktarna inte var nog, så hällde regnet ner över den sista SM-dagen.

Jag satt av en händelse och tittade i Erik Wigers utmärkta dokumentation över SM-friidrotten och slogs av att segerresultaten var bättre 1982 än de är idag.

Det var 30 år sedan.

Och skillnaden är störst i löpgrenarna.

Men bredden i svensk friidrott är på en riktigt låg nivå just nu.

Det gjorde att några av de få internationella stjärnor vi har just  kunde åka med med oväntade SM-medaljer.

Michel Tornéus vann herrarnas tresteg på 15.90 och Ebba Jungmark tog SM-silver när hon extraknäckte i damernas tresteg.

Det känns nästan lite pinsamt att motståndet är så blekt.

Och gamla svenska paradgrenar som herrar höjd och 400 häck både för damer och herrar är två vita fläckar på den svenska friidrottskartan numera.

Nej, det ser inte speciellt ljust ut just nu och återväxten är skral. Och de få stjärnor vi ha är totalt överlägsna i en tävling som SM.

Ni de Oliveira vann herrarnas 200 meter på 20.75 – 68 hundradelar före tvåan Benjamin Olsson.

Moa Hjelmer var ännu överlägsnare på damernas 200 och vann på 23.50 – 73 hundradelar före tvåan.

I båda fallen talar vi om en evighet på en sträcka som 200 meter.

Spårvägslöparna Nil och Moa vann för övrigt båda dubbelt på 100 och 200 meter och har samma tränare i Rolle Bergman, Sveriges hetaste tränarnamn just nu.

Rolle Bergman, mannen bakom Moa – och Nil.

Jag undrar vad Nil de Oliveira kan komma ner för på tider då han satsar på 400 meter i en snar framtid.

Där kan vi ha en ny löparstjärna internationellt.