Det fanns liksom ingen annan utväg för Växjö än att bryta det långvariga äktenskapet med tränaren Janne Karlsson.
Jag må framstå som en äktenskapsbrytare, då jag varit inne på den linjen både i mina krönikor i tidningen och här på min blogg. Att det inte fanns någon annan väg att gå.
Janne Karlsson hade gjort allt för Växjö. Han hade byggt upp klubben till ett allsvenskt topplag, han blev historisk och tog upp dem i elitserien och han höll dem kvar förra säsongen.
Det fanns bara en väg att gå efter det.
Nedåt.
Dead mans end.
Nu vet jag vilken känslomänniska Janne Karlsson är och att tungan iblqnd halkar som en stockholmare i dansskor på en nyfrusen norrländsk skogsväg.
Men det finns gränser.
Som att jämföra en förlust i elitserien med förlisningen av Estonia, eller att anklaga domare för att rapa sig mätta efter nybakta bullar i periodpauserna.
Tecken på frustration, tecken på att man kört fast.
Men Janne Karlsson har ingen att skylla på än sig själv.
Han lyfte Växjö så långt han kunde, men jag tror varken han eller Växjö hade kvar tron på att det skulle funka en säsong till.
Och ingen av parterna insåg det förrän det var för sent.
Jag hoppas bara att parterna skiljs som vänner, efter ett långt och lyckligt äktenskap.
Det finns ingen anledning att vara bitter.
• • •
Jag och många andra tippade/gissade att Perra Johnsson i AIK skulle bli första tränaren att få sparken.
Inte av elakhet, utan mer för uppgiften så omöjlig ut.
Han hade lägst odds även hos officiella vadslagare som Svenska Spel.
Nu blev det Janne Karlsson och han var väl andrahandsfavorit om jag minns rött.
Men faktum är att elitserietabellen aldrig varit tydligare än just nu.
De fyra bottenlagen – AIK, Timrå, Rögle och Växjö – känns cementerade.
Hur många tränare de än byter.