Jag förstår att många tänker så en dag då Lance Armstrong erkänt att han varit superdopad under hela karriären.
Jag är lika desillusionerad som alla andra.
Inte för att han dopat sig – utan för att han aldrig har åkt fast.
Lance Armstrong tog både epo och testosteron men fastnade aldrig i några dopningkontroller.
Frågan jag ställer mig:
Hur många finns det som han?
Svaret:
Många.
Friidrotten har ju sitt eget parallellfall i Marion Jones, den största damstjärnan under slutet av 1990-talet och början på 2000. Ett tag var hon störst av alla, då herrsidan låg i dvala några år.
Hon åkte heller aldrig fast.
Hon erkände också först då hon blev tvingad av FBI:s utfrågare under Balco-härvan och då hon svarade under ed.
Marion Jones hade precis som Armstron satt i sig både epo och tillväxthormoner utan att avslöjas.
Och då talar vi om de två sporter som hårdast bekämpat dopningen de senaste decennierna.
På papperet, alltså.
Nu får man känslan av att de stora friidrottsförbunden inte vill att de största stjärnorna ska åka fast. Och i Armstrongs fall har de ju kommit misstankar om att han kan ha åkt fast, men att det mörkats av de styrande.
Det där är en misstanke som funnit i många år och de flesta sporter.
Fotboll, tennis, friidrott.
Det är en naturlig tanke, då de stora förbunden skulle förlora enormt i goodwill om de stora stjärnorna visade sig vara dopade.
Den internationella friidrotten skulle nästan utplånas om det visade sig att Usain Bolt var dopad.
Vem kan vara säker en dag som denna?
Lance Armstrongs erkännande kastar en skugga på alla idrottare i världstoppen.
• • •
Jag tror att mörkertalen är enorma när det gäller dopning.
Och framförallt inom friidrotten.
Däremot tror jag inte att det är lika vanligt i svensk idrott som i andra länder.
Långt därifrån.
I Sverige finns en annan moral och en dopningavstängning är förödande för de flestas karriärer.
Det är något de som åker fast får leva med resten av livet.
Det tror jag avskräcker de flesta som tänker tanken att ta en genväg mot toppen.