Det handlade i och för sig bara om en sak för Abeba Aregawi i mästerskapsdebuten för Sverige.
Inte OM hon skulle vinna.
Utan hur.
Nu valde hon att sticka redan efter ett knappt varv och göra sitt eget lopp i sitt eget tempo. Det förvandlade alla andra till statister.
Luckan bara växte, varv efter varv och när hon passerade mållinjen var det ett halvt varv till närmaste konkurrent.
Det var den mest överlägsna seger jag sett av en en svensk.
Jag funderar över om jag någonsin sett något så överlägset överhuvudtaget, men det har jag säkert gjort. Men då pratar vi namn som Jonathan Edwards i tresteg, Michael Johnson på 400 meter eller Usain Bolt på 200.
Aregawi springer med en sådan överlägsen lätthet att hon förvandlar en EM-final till ett lättare träningspass.
Jag ser redan fram mot sommaren, mot Diamond League och VM i Moskva.
Det har lagt sig en doft av guld över sommaren.
Och det är inte bara Aregawi. Sverige har fått en längdhopperska av hög klass i Erica Jarder, en mångkamperska i Sofia Linde.
Och det kommer mera.
Jag sa det redan veckan innan EM.
Svensk friidrott lever igen.
Inne-EM här i Göteborg har bara bekräftat vad jag redan visste.