Jag häpnar över det som rapporteras dagen efter HV:s tredje raka kvartsfinalförlust i SM-slutspelet.
Och speciellt ordföranden Hans-Göran Fricks sågning av lagkaptenen och HV-ikonen Johan Davidsson.
– Man behöver inte vara Einstein för att se att han har passerat sitt bäst-före-datum, säger han till Svt:s Jönköpingsnytt då intervjumikrofonen slagits av.
Det är som att svära i kyrkan.
Och speciellt i Jönköping.
Nu kan jag väl hålla med Frick i sak.
Johan Davidsson är inte den spelare han en gång var och han spelar med ett sargat knä som knappast kan kallas friskt. Skridskoåkningen är inte som förr och att ha en av elitseriens mest välbetalda spelare i en fjärdekedja är väl något som bara HV 71 har råd med.
Men det kan jag och alla andra tycka.
Men ordföranden i en klubb där Johan Davidsson är en lika stor hjälte och guldmakare som Stefan Liv, ska inte göra det.
Och absolut inte offentligt (även om han kanske räknade med att public service-tv inte skulle avslöja vad han sagt).
Här talar vi om en hjälte som varit med och tagit alla fyra SM-guld som HV 71 har tagit.
Johan Davidsson var med redan vid skrällguldet 1995 som ung och lovande junior.
Jag minns honom som en ung och jublande glad lintott i omklädningsrummet i gamla Gavlerinken, där Johan Lindbom just gjort det där avgörande guldmålet mot Brynäs i sudden death för 18 år sedan.
Och vid senaste SM-guldet för smålänningarna 2010 utsågs han till hela slutspelets MVP.
Johan Davidsson är Mr HV.
Han är också en av de trevligaste, mest sansade och mest självkritiska hockeyspelare jag lärt känna.
Dessutom tror jag att han var en av dem som tog det hårdast när vännen och den mångåriga lagkompisen Stefan Liv gick bort så tragiskt hösten 2011.
Det har naturligtvis påverkat honom även som spelare.
Själv är jag en hårdhudad gammal hockeyreporter som brukar säga (eller skriva) vad jag tycker, men när det gäller Johan Davidsson gäller det att väga sina ord även när han inte gjort sitt livs bästa slutspel.
Den respekten är han värd.
Att hans egen ordförande nu går ut och sågar honom vid fotknölarna är bara ett tecken på krisen och paniken i HV 71.
Av 22 skyldiga spelare fanns det 21 andra han kunde lyft fram i stället.
Så tycker jag.
Det Johan Davidsson gjort för HV 71 och svensk hockey gör honom ”untouchable” i mina ögon.
Konklusionen:
Avgå Frick!
Eller be om ursäkt.