Det blev inget större guldfirande för egen del.
Jag hade bokat en resa till New York långt innan VM började och har precis landat i The Big Apple.
Men jag har fortfarande guldsmaken kvar i munnen.

Och när jag går in på sportbladet.se ser jag prinsessan Estelle leka med VM-bucklan och guldlaget firas i Kungsträdgården.
Det är underbara bilder.
Och jag säger som jag sagt tidigare:
Det här var den viktigaste framgången för svensk hockey någonsin.
Plötsligt vaknade alla slumrande hockeyhjärtan i det land vi kallar Sverige, där fotbollen tagit ett allt fastare grepp om publiken.
Ett Sverige där det inte ens var utsålt på Sveriges VM-matcher i Globen i fjol och där man fick ta till alla knep som finns för att fylla läktarna i år.
Men nu är det hockeyfeber.
Nu har Sverige fått nya hjältar.
Och det där slumrande hockeyhjärtat som alla svenskar går och bär på har väckts igen.
Jag är oerhört glad för både svensk hockeys och Pär Mårts skull.
Han som är arkitekten bakom VM-bygget och som aldrig fick panik när det såg som mörkast ut.
I fjol skrev Lasse Anrell slutklämmen till det VM som slutade i fiasko:
Avgå.
Avgå alla.
Jag säger:
Tack.
Tack alla.
Tack för den fantastiska showen.