Tre Kronor lever igen.
Mot tjeckerna visade de upp hela sin potential och storhet och knycklade ihop och slängde den bleka kopia som visade upp sig mot Schweiz.
För gott i detta VM hoppas jag.
Det kändes som svenskarna hade bytt ut sportdrycken mot raketbränsle den här kvällen.
Jag bänkade mig en en orolig klump i halsen efter fiaskot mot Schweiz, men kunde svälja den redan efter halva första perioden, då Jimmie Ericsson slog in 1-0.
Det finns många att hylla efter den här matchen.
Jag tror aldrig jag sett Dick Axelsson så bra. Stor och väldig när han våga utmana. Han gjorde allt utom mål.
Jhonas Enroth i målet. Felfri.
Jag tror han spelade till sig platsen som förstemålvakt i den här matchen. Han såg betydligt tryggare ut än Jacob Markström gjorde mot Schweiz, men då underpresterade i och för sig hela laget.
Backen Henrik Tallinder. En gigant.
Och Pär Mårts var förvandlad från handlingsförlamad till ett taktiskt geni.
Typ.
Ja, ni förstår vad jag menar.
Det här är en dag då man måste strö rosor omkring sig efter gårdagens sågningar.
Ja, hela laget var bra.
Ingen gjorde bort sig.
Det var stängt i mittzon, det rensades framför egen kasse och svenskarna gick på mål och tog returer.
Slutsiffrorna 2-1 speglar inte alls det som hände på isen.
Sverige hade två stolpskott, vann skotten med 39-18 (!) och kunde gjort minst ett par mål till.
Hade tjeckerna kvitterat när de låg på i sex mot fyra där i slutet hade det känts som rena rånet.
Lika sorgsen och bedrövad som jag var efter matchen i går, lika glad och upprymd är jag idag.
Det finns hopp.