Jag sitter i Köpenhamn och väntar på ett plan och kastar blicken ut genom panormafönstret.
Inte mycket att se på för de flesta.
Ett trist flygplatshotell, några parkeringsplatser och inte mycket mer.
Men för mig är det svensk idrottshistoria.
Det var här Ludmila Engquist erkände att hon varit dopad och att karriären var över.
Det var 2001. Det är tolv år sedan.
Men när jag blickar ut över hotellet känns det som i går.

Det var här i Köpenhamn, på ett anonymt flygplatshotell, som Ludmila erkände att hon varit dopad.

Radiosportens Alexander Lundholm ville att jag skulle vara med i hans dokumentär och berätta om de avgörande timmar som utspelade sig just på detta hotell.
Jag hade gärna gjort det, men på något sätt blev det aldrig av mitt i all slutspelshets och VM-hockey.
Men jag har lyssnat på hans dokumentär och måste säga att den ger en sann bild av den tid vi – och i högsta grad jag – levde i under några storhetsår med Ludmila.
Inga pekpinnar, inga egna slutsatser.
Det är bara Ludmila själv som saknas.
Hon har vägrat att ställa upp på alla intervjuer sedan 2006 om jag minns rätt.
Men de där timmarna på hotellet i Köpenhamn saknas och jag vet inte varför. Jag trodde Alexander skulle hitta någon av de andra två som var där och få dem att berätta det jag inte hade tid med.
Pamela Andersson som jobbade på Expressen på den tiden, eller Albert Svanberg som var tv-sportens utsända och precis gjort en dokumentär om Ludmilas kamp mot cancern.
Men jag kan förstå varför. Idag har Pamela sin egen kamp mot samma sjukdom och Alberts sambo Katarina Hulting för samma kamp.
• • •
Men det var jag, Pamela och Albert som satt där i foajén på Hilton och väntade på vad Ludmila hade att säga.
Det var en betydligt dystrare dag än den idag, då det är strålande sol och klar himmel. En inramning som knappast passade med budskapet den gången.
Då skrev vi november 2001 och beskedet vi skulle få var lika dystert som vädret.
Ludmila hade åkt fast för dopning.
Igen.
Hon erkände det utan omsvep och utan att det officiella resultatet ens var klart.
Men hon visste.
Hon var på väg att fly landet och det var därför vi till slut hamnade i Köpenhamn. Det var rena spionthrillern då Johan Engquist ringde mig på morgonen och berättade att Ludmila hade något viktigt att säga.
Men han visste inte när.
Han visste inte hur.
Och han visste inte var.
Beskedet jag fick var att det bara skulle ske någonstans i Europa. Nu kan jag inte ta mig vilka friheter som helst, utan ringde min dåvarande chef Lasse Östling och berättade om förutsättningarna. Jag hade blivit kallad två gånger på samma sätt tidigare.
Dels när Ludmila skulle berätta att hon drabbats av bröstcancer och dels när hon skulle berätta om sin kommande bob-satsning.
– Åk. sa Östling.
Därför satt jag i baksätet i en taxi på väg ut till Arlanda och beställde biljetterna till Köpenhamn. Först då jag satt i taxin ringde Johan och berättade om platsen för Ludmilas sista (som det blev) presskonferens.
• • •
Men fler än jag, Pamela och Albert var kallade.
Det var väl bara vi som tog allt på allvar och hann fram i tid. Resten fick ångra sig bittert.
• • •
I efterhand kan det låta som om vi som var de där var de speciellt utvalda.
Vi som kände Ludmila bäst.
Vi som skulle vara mildast i vår dom.
Första frågan stämde. Det var vi tre som hade följt Ludmila mest och längst, men det var också vi som var de tre som skulle känna oss mest svikna. Mest blåsta.
Speciellt Albert Svanberg som gjort en närgången dokumentär om Ludmilas långa kamp mot cancern och det var ingen tvekan om vem som var mest berörd när Ludmila sa sina första fyra ord på det hotell som bara är 300 meter bort när jag skriver det här.
– Jag har dopat mig.
• • •
Själv var jag inte lika chockad.
Alla visste att Ludmila växt upp i en idrottskultur där dopning var ett självklart inslag i vardagen.
Hon hade åkt fast en gång (1993) och hennes träningssällskap hade fastnat i tullen i Malmö med massor av dopningmedel när hon var på väg att ta steget till att bli svenska.
Vi i media har ju utmålats som några okritiska idioter som bara svalde allt.
Så var det inte.
Vi på Aftonbladet grävde och grävde. Vi försökte få kontakt med Ludmilas tidigare man, som påstods ha preparerat hennes kosttillskott med anabola steroider. Av svartsjuka och det som senare friade henne från hennes fyra år långa avstängning.
Eller den där tullhistorien i Malmö som jag själv grävde i.
Men ingen ville ställa upp, ingen vill säga något.
Men misstanken och granskningen fanns alltid där.
• • •
Sedan vill jag avsluta med att säga att jag alltid gillat Ludmila.
Hon blev lite fånge i sin egen framgångssaga och mediabild.
Men som människa, på tu man hand, var hon helt underbar att umgås med.
Det var glädje, humor och medmänsklighet.
Jag unnar henne allt gott.
Tro inget annat.
• • •
Men lustigt vilka känslor som kan väckas bara genom att titta ut genom ett fönster på en flygplats.
Allt kom plötsligt till liv igen.