Ja, ta det inte så bokstavligt.
Jag gillar Pär Mårts öppenhet och vilja att kommunicera och svara på alla frågor.
Inklusive de mer känsliga.
Men hans uttalande om petningen av Victor Hedman tycker jag tangerar USA:s Ryangate, där general managern David Poile tvingades be petade Bobby Ryan om ursäkt för alla hårda ord som sipprat ut från uttagningsproceduren.
Det var det minsta han kunde göra (Poile, alltså).
Jag har ju varit bortrest och missat Mårts uttalande i DN om att Hedman inte ens är OS-reserv och där han säger:
– Han klarar båda rollerna (offensivt och defensivt) men då klarar man inte någon av rollerna riktigt på topp.
Där höll öronen på att trilla av.
Eller ögonen, eftersom jag läste det.
Håll truten.
Det var min första tanke.
Peta killen – det räcker.
Strö inte salt i såren.
Speciellt inte på en ishockeyback som draftasts högst av alla svenska backar någonsin i NHL och som kan vara på väg att växa till en av de största backarna i hela ligan. Han har den potentialen. Både offensivt och defensivt.
Och snackar vi spetskvalitet är det något NHL-scouter brukar ha bättre koll på än svenska förbundskaptener.
Jag personligen tyckte att Victor Hedman var given i den svenska OS-truppen.
På en ranking över svenska backar i NHL är han bättre än åtminstone fyra backar i den svenska OS-truppen.
Men det är inte det jag är ute efter.
Det som svider även i min själ är att Pär Mårts ska försvara sitt beslut med att lyfta fram något negativt om en spelare han redan petat.
Så gör man inte.
Basta.
Och vad gör Mårts eller hans efterträdare när Victor Hedman växt färdigt?
Han har potential att bli en av de bästa svenska backarna i NHL genom tiderna och killen är fortfarande bara 23 år.
Är han en svikare om han nobbar VM de närmaste åren?
Inte i min bok.
Och det här är väl inte det mest aktuella blogginlägg jag skrivit.
Men jag ville det ha sagt.