MALMÖ. Jag har just varit på en lokal sportbar här i Malmö för att se Detroit-Toronto i Winter Classic.
En historiskt hockeytokig kväll.
Det fanns inte en stol ledig i en restaurang där 99,99 procent av gästerna bestod av kanadensiska hockeyfans, kanadensiska hockeyföräldrar, NHL-scouter, expertkommentatorer och gamla spelare.
Jag gick dit med Radiosportens expertkommentator Magnus Arvedson, som förde en ganska anonym tillvaro i Nordamerika trots sju NHL-säsonger i Ottawa och Vancouver.
En defensiv forward och late bloomer som draftades först som 25-åring och sedan var en av de mest underskattade spelarna i NHL. Här hemma.
Han var en av tre som var nominerad till Frank J Selke Trophy säsongen 1988-89, som NHL:s bäste defensive forward.
Finländaren Jere Lehtinen vann den omröstningen, men ”Arved” var tvåa.
Det är faktiskt en av få NHL-titlar ingen svensk någonsin vunnit, men där namn som Peter Forsberg, Henrik Zetterberg och Samuel Påhlsson slutat som runner ups.
Och så Arvedson då.
Det är betyg nog.
Här i Malmö skulle väl folk känna igen Foppa och Zäta om de gick omkring på stan.
Men Arvedson och Påhlsson?
Nej, knappast.
Men på en sportbar med nästan bara kanadensare är de två sistnämnda namn som de minns bättre än vi svenskar.
Det är ett märkligt folk och världens mest hockeytokiga land, men det går inte att låta bli att skratta när en medelålders man springer omkring efter Torontos 1-1 med hjälm och saftblandare på huvudet och håller upp en skylt med texten:
HE SHOOTS!
HE SCORES!
Allt en hyllning till Foster Hewitt som var Kanadas Lennart Hyland från 1923 och fram till sin död 1985.
Den som startade Kanadas största lördagsunderhållning Hockey Night in Canada, där det sänds två matcher varje lördagkväll.
Än idag.
Inget kan konkurrera som lördagsunderhållning, vilket visar vilket extremt hockeyland detta Kanada är. Det är som Brasilien och fotboll.
Och där sitter vi med fans som satsat hela semesterkassan på att åka till Malmö och se Kanada i JVM, utan att ha något släktskap med någon i det kanadensiska laget.
Ett gäng från svinkalla provinsen Saskatchewan, där jag var på JVM i Regina och Saskatoon 2010 och där några av de största kanadensiska hockeylegenderna någonsin fostrats.
Själv har jag fortfarande bestående frostskador från den JVM-turneringen, där det aldrig var under minus 30 i en del av världen där en ung Gordie Howe åkte omkring på en uterink som knatte med tidningspapper i skridskorna.
Inte konstigt att han blev stenhård.
Men i Kanada har alla en relation till ishockey.
Det märks vid bordet där vi sitter, där någon gått i samma klass som en blivande NHL-spelare eller haft en kvinnlig klasskamrat som senare skulle gifta sig med en mer eller mindre berömd hockeyspelare.
Eller en faster, kusin eller syssling med någon sorts släktskap med någon som hamnat i NHL.
Ja, en av mina kanadensiska bänkgrannar hävdar till och med att han skjutit den sista vilda kanadensiska bisonoxen.
Ja, vild och vild, men han – eller hon – hade i alla fall rymt och vägrat återvända till flocken.
Det hade inte så mycket med hockey göra, men vi har ändå ett NHL-lag som heter Buffalo Sabres. Även om de håller till just på gränsen till Kanada, men ändå geografiskt i USA.
Det sägs att det är kring 1500 kanadensare på besök här i Malmö och det är inte för att studera Öresundsbron eller Turning Torso.
De är här för en enda sak.
Att titta på hockey. Att ha kul.
Och jag hoppas innerligt att det blir Sverige-Kanada i en JVM-final på söndag.
Det skulle bli det perfekta slutet på den här turneringen.